area 51-hybris är bra för hjärtat

Och Thom skriver i ett msn-fönster mitt i natten till mig att Grioa är död. Och det känns plötsligt väldigt väldigt tungt över bröstkorgen. Och det är svårt att andas i flera flera minuter. Min omedelbara reaktion är att tro att det är ett skämt. För det är overkligt hur någon så fantastisk kan vara bara försvunnen för alltid sådär. Bara sådär. Jag följer Thoms råd om att lyssna på Grioas musik. Men syret blir inte enklare att fånga för det. Det är svårt att kunna fånga syre till lungorna när livet släpper taget om någon som inte borde få vara död, inte i så unga år. Jag ringer min egen Annarki (den enda Anna som är värdig att bära namnet på en av mina favorit-låtar) och vi pratar. Jag blir lite irriterad på mig själv för att jag inte kan sluta gråta. För jag har ingen rätt till det, jag kände honom knappt. Han var en fantastisk bokning på Överjord 2007, en av höjdpunkterna. En av mina absoluta favoritrappare och trots att han "bara" var en bokning kändes han som en genuin närvarande människa. Som var där med hela hjärtat. Som i ett sms innan sin spelning skrev att jag skulle chilla så jag inte förvärrade min magkatarr. Det är inte ofta bokningar som inte är mina vänner bryr sig så mycket om mig.

Så saknaden är lika given som hur vacker en gryning är när man sitter vid Masthuggskyrkan. Grioa kommer bli otroligt saknad. Både som musik-artist och medmänniska. Som aktivist och som poet. Och som en som borde ha fått leva mycket längre såhär. Vila i Frid Andrés.

*
ur mitt blogginlägg november 2007:

De första tonerna av "Anna som i Annarki" med Grioa får mig att alltid falla från himlen. Eller lyfta från marken. Jag vet inte riktigt hur det hänger ihop. Och jag vet inte vad som händer med mig när Grioa soundcheckar och de första tonerna lyfter mot Underjordens svarta oändlighet. Men allting smälter bort. Jag finns inte mer. Inget finns mer, det enda som finns en sen sommarnatt, sista natten i maj och jag har precis kommit hem och kan inte sova. Jag kan inte sova för jag kan inte släppa Anna som i Annarki. Den låten är så fulländad att jag trodde att jag drömde. Att om jag sov så skulle den vara försvunnen på morgonen då jag vaknade. Jag vet inte vad som händer med mig. Jag vet fucking inte. Men Underjorden finns inte, Överjord finns inte. Ingenting finns förutom detta: "...Jag undrar om det pirrar i magen på fåglar när dom tappar höjd om jag släpper mina rädslor blir min pappa nöjd..."

(...)

"...vem har sålt verkligheten? terroristerna vann terrorister är dom borgarsvin och ledare är sedlarna silkeslena..." Jag står mellan Thom och Elinor och det är hiphopröj och det är Grioa och bakom mig så målar Ollio och Ekta och det är färg och färg och färg och musik och jag får typ ett av årets bästa och mest efterlängtade spelningar. Jag gör bort mig ganska ordentlig som arrangör när jag på skämt säger att "för mig får du hålla på hur länge som helst" då han frågar hur länge han får köra. Förlåt mig. Men jag var som ett barn på julafton och ingen julklapp i världen slår den spelningen och jag vrålar: "det här är ingen text om Göteborg, kravaller händer överallt!!!"

*
Jag vågade inte fråga så många saker den gången. Var livrädd för att tränga mig på. Men jag frågade om raden "slutet skrämmer ingen mer, jag föddes 84 döden är som 83". Kunde inte låta bli. Och han förklarade att det var en gammal tro om att året innan man föds är då man dör.  Att man återföds året därpå. Jag kan inte sluta tänka på det. På den raden. Jag är glad att jag frågade. Kanske kanske så finns det något på andra sidan döden. Kanske.

*

du har säkert sett mig gå och sparka på småstenar med huvudet i lyxproblem
och trasiga byxben men jag försöker iaf jag ser döda sparvar huvudlösa
trotsa fysikens fall lösa av varandra om att leka luft väderleken leker tuff
tid spenderas med herr ågren jag vill klia månen på magen jag vill suga lust
ur kärnhus erkänna min rätt att leva älska allt jag anser vara er
slutet skrämmer ingen mer jag föddes 84 döden är som 83