area 51-hybris är bra för hjärtat

Följande inlägg är tillägnad min lilla Jens som fyllde år igår. Varför detta är present till honom får han räkna ut själv.

*

Jag står på en pall och försöker bestämma mig för vad jag ska ha på mig den 31 januari då Thom kramar mig jättehårt. Vad som sägs är mellan mig och honom men det var en av hans legendariska stor-kramar som kom då och jag blev genast stärkt av den, även om jag just den dagen inte kände mig särskild svag så kapslar jag in värmen i den kramen till dagar som inte är fullt lika varma av människo-närvaro och hoppfullhet. Att ha Ulli och Oskar hos mig, att ha Mattias i telefonluren och en ninja någonstans fast jag vet inte vart gör att 31 januari blir en alldeles underbar dag där jag känner att det svarta som varit nästan känns som en hittepå-mardröm. Den natten så smyger sig uku-punken in i drömmarna. Och en låt med Snow Patrol som Oskar spelade gång efter gång.

*

Ett dygn senare så kommer nästa Thom-kram på nästan samma ställe minus pallen. Nu har jag ytterkläderna på  mig och det han säger få mig att nästan gråta, men jag gaskar upp mig och sätter på affe-charmen för att vara modig i det här läskiga i att inte dra ifrån något bara för jag är rädd att bli lämnad av det som jag lämnar. Jag somnar helt utmattad den natten, tydligen snarkade jag. Det hade vart en lång dag. Henry Rollins hade varit lika fantastisk som alltid och Avatar magisk. Robin-lunchen fyller mig med skratt och det som jag befarat händer aldrig.

*

Dagen efter så säger jag hejdå till Thom utan att gråta. Jag besöker min drottning hos Ängårdarna och vi lagar vegkorvstroganoff tillsammans. Jag åker i den massiva snöfallet till hagabion mitt i natten för att träffa Billie och träffar Pedram som en extra-bonus. Med Billie går både skrattet och lugnet hand i hand. Hon är en snö-ängel i midnatts-vardagen. Det var svårt att skiljas ifrån henne.

*

Kvällarna som följer tillbringas på Kellys, först med Lars och sedan med Hemvändar-Frida med leendet, Nina-Fina och Ulli. Det distraherar mig från att vara neuros-Affe i andra områden. Jag glömmer bort både mig själv och mina vänner när jag går på persisk hiphop-festival och jag kände mig både Iran-patriotisk och en smula ensam i det när jag hörde på hur persiskan gick rakt in i mig i form av min älskade hiphop.

*

Snön faller inte idag och jag ska träffa Elinor och DJ-Jonas. De är så många som jag tycker om i mitt liv. Arbetsterapeuten säger att snart kommer jag behöva minska mina timmar hos henne...psykologen skvallrar för mig att hon sagt till henne att jag hade vart så duktig att hon kände att hennes hjälp var överflödig. Samtidigt så upptäcker jag att dem där ninja-känslorna tar mig till utmaningar som går emot hela min biologi och natur. Jag biter ihop i snön som aldrig upphör att falla och tänker att om det finns en chans att jag ror det här i hamn så ska jag våga göra det. Om det skiter sig så har jag all stöd kvinn kan få i form av vänner, min mamma, älskade Göteborg och Thoms stora kramar.

*

När vi går genom staden över broar och torg
med doft av salt ifrån havet minns vi glädje och sorg
Och vi minns första gången när änglarna sjöng
hur vårsolen värmde och vintern var glömd

Jag väljer att publicera den här sammanfattningen idag den 31 januari. Det är en väldigt privat och viktig 10 års-jubileum för mig. Vad det hela rör sig om lämpar sig inte för bloggen, jag vill behålla det för mig själv och de få som har kännedom om tyngden i detta datum. Man skulle dock kunna kalla den för min andra födelsedag, en dag som jag fasar och ibland ser fram emot lika mycket som den riktiga födelsedagen i augusti.

Ironisk så infaller den i år på en söndag. Jag föddes på en söndag. Att mitt 10 årsjubileum skulle falla på en söndag har varit något som jag funderat mycket på under året som varit. Men de funderingarna är inget som behövs ältas här. Det som däremot måste sägas i frågan är att jag blev hela 25 år. 25 år och fortfarande skrivandes, levandes och under vissa dagar hoppandes. Det betyder allt i hela världen och det betyder mer än allt och alla i mitt liv. Jag kan inte förklara det bättre än så. Tack för att ni finns i mitt 25-åriga liv.


*

Sammanfattning: Det enda jag vet att jag hade rätt om 2009 när jag skrev att den skulle bli hur som helst.

Det blev året där vänner jag haft sedan tidigare genomgick många hårda prövningar både med och utan mig. Det blev året då jag åkte en tidsresa till hur jag mådde när jag var 15 år. Det var året där de mest oväntade människorna spelade viktiga roller i det kaos som är mitt liv. Det blev ett år där jag tvivlade (och den biten är inte över) på allt och alla, och mest av allt på mig själv. 

Det var ett år där en instabil person först blev min vän, sedan en nära vän, sedan en passionerad kärlek och som slutligen lämnade mitt liv. Som visade sig inte vara den jag trodde och hoppats på att han var.

Men det blev även där en person som jag aldrig hade trott att jag kommer förstå mig på, blev en oväntad allierad i mycket.

Det var ett år där  folks långa förhållanden tog slut, där folk flyttade långt bort ifrån mig, reste till andra länder och gjorde sig förtjänt av prestige som de så väl förtjänat. Jag fick en lillebror i Jens och två fina vänner i Ninjan och Lisa-Marie. Örjan och Billie kom mig ännu närmre och andra vänner som jag sedan tidigare släppte in mig i sina mörka hemligheter ännu mer.

Min familj kom mig nära igen under detta år. Min pappa fick vara min pappa, mamma fick höra om de jobbigaste svartaste tankarna under sommaren. Lillebror verkar inte behöva en storasyster just nu och jag väntar på att den här tiden ska ta slut. Jag lät min familj ta hand om mig i år, jag lät dem veta att jag behöver dem. Att ha släkten och mamma och pappa hos mig den helgen i november blev en av de lyckligaste händelserna hitills i mitt liv.

Lina och Amanda blev oväntade bra vänner nere i malmö och Emma Sunshine gav mig en obeskrivlig vacker höst. Jag var i den mörkaste av alla somrar och den ljusaste av alla vintrar i slutet av året. Jag tänker inte gissa vad 2010 har i beredskap för mig. Jag vet ärligt talat ingenting mer.

Jag vet bara att jag tänker fortsätta ta en dag i taget, leva i nuet och vara tacksam över att jag kommer få uppleva en vår i Göteborg igen.

September: Skolan tar mycket tid och energi under september. Jag vill inte vara där men hjälp av vänner, socker, facebook och en-dag-i-taget strategi så blir jag kvar där ändå. Sakta med säkert hittar jag tillbaks till mina vänner när de en efter en bjuds på middag hemma hos mig. Svack-dagarna kommer titt som tätt men inte lika ofta som under sommaren. Under september så åker även den nya vänskapen med den mörkögde berg och dalbana. I begynnelsen så visste jag inte ens om han ville vara min vän och framförallt vem han var bakom dem där ögonen. Freddan och Thom är mitt stöd under denna månad. både i stora och små bekymmer. Jens blir min solstråle de dagar solen inte skiner. Trots att sommaren dröjer sig kvar i Götet så är fortfarande de mörka dagarna fler än de ljusa.

*

Oktober: Månaden börjar katastrofalt med klassresan i Sjövik där det blev så uppenbart för alla och mig själv hur dåligt jag mådde. Fördelen var dock att den märkliga vänskapen med den mörkögde fick sina förklaringar och en fortsättning efter resan. Från denna månad framåt så blev han min ninja och han tillsammans med Lisa-Marie blir  mina vänner på riktigt. Jag besöker Thom i Karlskrona och är så trygg där men när jag lämnar honom så gråter jag hela vägen hem för saknaden är outhärdlig. Under en torsdag som är fantastiskt lång och innehållsrik så börjar jag återigen gråta när jag är i Kulturhamnen. Den dagen insåg jag hur mycket jag vill fortfarande leva, på riktigt. På morgonen så ser jag en kraschad spårvagn, en vagn som jag hade kunnat suttit på om jag inte hade valt att ta en senare vagn p.g. av ett radioprogram-inslag. Jag är inte beredd att dö än insåg jag. Jag vill mer än nånsin uppleva nuet oavsett vad den har i sitt sköte. Det blev en av höstens ytterligare vändpunkter. Sakta men säkert börjar jag se ljuset ovanför vattenytan.

*

November: Livet blir inte som man tänkt sig brukar Laya säga. Och november 2009 var en sån månad. Den slutar med att jag ligger i ninjans säng och sover utmattad med kläderna på efter en minst sagt dramatiskt röda sten kväll. Men innan dess så hinner jag under denna månad göra dessa saker: få besök från föräldrarna och släkten, bestämma min praktik-plats, tatuera hela undersidan av min högerarm, träffa Robin, träffa min första kärlek efter 3 år och 9 månader samt överaska Lisa-Marie med bakelser tillsammans med ninjan. Huvudet är uppe ovanför ytan nu och jag förundras över hur ljus livet kan vara när depressionen sakta men säkert lättar på sitt grepp om mig. Jag visste inte det då när jag låg bredvid ninjan, men jag skulle ligga där oväntad fler gånger innan året skulle ta slut.

*

December: Under årets sista månad är jag varken stressad eller särskild ledsen längre. Tack vare de ständiga besöken hos psykologen och arbetsterapeuten så kan psykiatikern konstatera att alla mina värden är normala och att det lutar mot att depressionen är över för denna gång. Hon förmanar mig dock att det är skört, att jag måste fortsätta ta hand om mig och vara lika försiktig som jag varit hela hösten för att inte hamna där igen. Helgerna tillbringas under december hos Ninjan och alla undrar vad jag sysslar med. Jag vill inte svara och när de har sina egna teorier så tystnar jag dem bestämt. Jag är inte redo att förlora honom om det som mina vänner tror skulle visa sig vara sann. Därför biter jag ihop och förnekar envist allt. Men en sting av svartsjuka blir första varningssignalen. Under jullovet växer saknaden istället för att minska när jag är uppe i Uppsala och när vi firar nyår ihop så kan jag inte längre förneka att vi inte bara är vänner. Vad den insikten kommer innebära för 2010 visste jag inget om under årets första dagar. Inte heller nu vet jag nu vad det hela kommer leda någonstans.

Maj: Under maj är jag för det mesta heartbroken. Endast med vänhäng, poesin och i graffitin är jag lycklig korta korta stunder. Jag åker till Malmö igen, får hjärtat ännu mer krossat, hittar en underbar nära vän i Lina Cherrylips och börjar göra mig redo för skol- och radioavslutning. Kärleks-uppbrotten mellan olika vänner gör att jag sörjer och växer upp lite. Under maj månad så kommer en natt som förändrar allt. Jag återupptar destruktiva beteendemönster som jag trodde hörde till det förflutna till och nu är jag rädd på allvar. Jag vet nu att det mörkgråa har blivit nattsvart och fortfarande kan jag inte prata om det med någon. Jag går ifrån euforin och den totala värmen som är SM i poetry slam till Urban Arts i Malmö och växer av att vara med mina vänner och de som tycker om mig. Men ingen av dessa kan rädda mig ifrån svärtan som härjar i mitt inre som cancer. Ännu värre är att jag knappt kan få ett hjälp att lämna mina läppar trots att det är just det som behövs.

Någon som dock blir en lyckostjärna är min lilla Jens som kommer i mitt liv denna månad. Han skulle visa sig spela en ännu viktigare roll än den instabile vännen. Återigen så är det inget som jag vet ännu under maj månad. Det skulle visa sig. Men han förändrade så mycket med sin blotta existens.

*

Juni: Under junis första dag sitter jag i folkets park i Malmö. Jag är ekande tom och orden jag skriver i den vanliga dagboken är svartare än vad bläcket nånsin kan bli. Jag flyttar under en vacker helgdag med hjälp av Pedram, Örjan och Billie till Örjans lägenhet vid Ramberget och den kvällen känner jag att nu börjar nya tider igen. Det kändes som ljusa tider då jag lät ”Högsbohöjd” rinna över mitt nya hem och nu kan vad som helst hända tänkte jag när jag såg tillsammans hur solen gick ner vid centralen tillsammans med Billie. Resten av juni är upp och ner. De apatiska dagarna ökar, den instabile vännen försvinner ur mitt liv till min förtvivlan och lättnad för gott, Thom och Jonas lämnar Götet, jag får mardrömmar och insomnia och lilla Jens kommer mig allt närmre. Svärtan växer sig starkare men jag vågar fortfarande inte låta någon eller mig själv att se vidden av det. Istället väljer jag att fly från både mardrömmar och vuxensorgerna genom att låta bli att ta min medicin. Under spridda sommardagar så hänger jag i Elinors koloniträdgård och vinkar av Ysabel (som ska resa till USA) som varit en av de vänner som varit att räkna med under våren som varit. Markus kommer förbi strax efter min flytt och lagar mat åt mig i min nya stökiga kök. Jag hänger extra-mycket med Thom strax innan han flyttar, vi går på Immortal Technique ihop med våra vänner. Han ser mig gråta när han spelar musik åt mig i en park. Oskar och Fredrik tar stor plats i mig den här sommaren, den förstnämnda på avstånd när han är på turné och den andra genom ständiga besök och telefonsamtal. De blir ljuspunkten under en juni där jag allt mer känner mig som ett Smiths-citerande spöke.

*

Juli: Under sommarens andra månad mår jag om möjligt ännu sämre de dagar jag mår dåligt. Andra dagar som 1 juli är bara lycka och glädjerus. Tillsammans med Jens, Elsa, Pedram och flashmob-folket så ghettoblastar vi och dansar runt stan för att protestera mot den gatumusik-lagen. Det var kanske ett av årets vackraste dagar och efter den dagen så blev Jens om möjligt mig ännu kärare. Jag spelar basket i biskop och vandrar omkring i mina kvarter den där timmen mellan då solen går upp och när natten fortsätter till småtimmarna. Jag sover så sjukt lite och alla psykologer drar till sina semestrar. Själv åker jag till Uppsala och faller ihop där. Dag efter dag går och mamma försöker förgäves få mig att komma ut ur min pyjamas och den likgiltlighet som nu har makten över hela mig. Jag börjar dock skriva på en roman och orden räddar mig de nätterna som sömnen inte kommer. Örjan och Ulli peppar Urkult med mig och utan dem och det vet jag inte hur det hade gått.

*

Augusti: Så kommer kanske den månad som var jobbigast av dem alla. Det börjar fint med Urkult och min min födelsedag. Kulturkalaset skapar feststämning i staden och Emma Sunshine kommer äntligen hem. Men i mig så börjar ett beslut fattas som jag först inte vågar prata med någon annan än Fredrik om. En face-book uppdaterande om det hela leder till ett mejl till och från en mörkögd person som kunde relatera till min situation. Ännu visste jag inte hur viktig roll den mörkögde skulle spela i min tillvaro. Jag drömmer strax innan skolstarten en vacker ljus dröm om Lisa-Marie och redan då visste jag att nu kommer det hända något i den vänskapen. Skolan börjar och jag uteblir första halvan av dagen. Om det inte varit för Rob så hade jag kanske inte dykt upp alls. Skolan blir den stora källan till ångest, panikångest-attackerna kommer slag i slag. När jag går till vagnen, när jag ska välja kläder, betala räkningar och en gång i korridoren utanför klassrummet. Psykologerna och psykiatikern pratar om en allvarlig depression och nya mediciner. Det börjar bli bråk mellan mig och mina närmaste när mina relationer börjar smutsas ner av det svarta. I slutet av augusti sker två saker som blir vändpunkten: den ena är min femårs-firande i Gbg som jag firar tillsammans med Jens och Emma genom att få ordning på mitt hem. Det andra är en fika uppe i Guldhedstornet med en mörkögd man som skulle visa sig vara en ninja. Dessa tre människor tillsammans med Lisa-Marie skulle visa sig vara avgörande för mina vardagar under den kommande hösten.

Så ska 2009 sammanfattas. Jag har funderat på det här inlägget länge. Det var två år sedan jag gjorde en sammanfattning. Förra året orkade jag inte, det gjorde för ont just då. I år var jag fortfarande tveksam men då snarare om vilken form det hela skulle ta. Förr i tiden brukade jag nämligen göra en ”höjdpunkt” lista. I år vill är det viktigt att årets mörka baksidor inkluderas för att det ljusa under året ska kunna förstås och framträda.

*

Januari: De första dagarna i januari tillbringas uppe i Uppsala och Stockholm. Med barndomsvänner, Alex och Robin, delar av Baby-love kollektivet, Lady Hillevi och den massiva kärleken Johan. In i bilden har även en ny vän kommit, ännu vet jag inte vilken viktig roll han kommer spela under året. Jag har väldigt få förhoppningar om året som kommer men jag tar det hela vid gott mod när jag anländer till Göteborg med mina jullovs väskor och möts av Thom som jag träffar för första gången sedan maj 2008. De dagar han bor hos mig blir en bubbla av glädje, nostalgi och han spelar fram tårar som jag hållit tillbaks. När skolan återigen börjar så känner jag mig lite Tabula Rasa. Jag känner mig ren och stark på insidan trots att jag så skör, så skör. När Ruth kommer hem från sitt jullov så brakar till slut flytten och dramat igång igen. Efter många om och men så flyttar jag in i Annas lägenhet i Backa. Det blev en lättnad att landa där, då sista tiden i Majorna var fylld av turbelens och upprivenhet mellan mig och hon som jag en gång såg som en av de närmsta vänner jag haft. Det uppbrottet läker långsamt, men jag tror ett år senare att det kommer ta många år till innan jag släpper någon så nära igen. Oavsett vems skuld det är (här på bloggen är det inte rätt plats att älta det) så kommer hon aldrig kunna bli det hon var för mig. Hon svek på för många sätt.

Under januari så kommer många vänner på nattbesök i den nya lägenheten som är Annas. Robin kommer ett dygn efter flytten. Hippie-Niklas veckan efter. Jag gör ”slut” med sagoprins-dejten ifrån hösten. Samtidigt så börjar en Mariam med I och en Suverän Instabil Kategori vän spela allt mer roll i min tillvaro.  När 31 januari kommer så har både Billie och Robin blivit två vänner som jag känner har kommit för att stanna. Jag är tacksam för dem.

*

Februari: Under årets kortaste månad hinner mycket hända. Jag börjar arbetet med att starta radio-programmet diktafon, se Dead Prez i Lund, hänga i Malmö, bli kär i både Malmö och i instabil vännen som hånglar upp mig, vara konferensier på Mauritz festival och planera vidare på rivaliserande stenar släppet tillsammans med kravallpoeterna Robin och Alex. Mitt i allt det här försöker jag förstås hänga med vänner som vanligt däribland klasskamraten Elin och folk som är på genomresa i Götet men jag försöker arbeta så mycket jag kan för att undvika förälskelsen som kommit över mig. Jag försöker skjuta undan honom samtidigt som jag dras till honom och ju mer jag stretar emot desto mer vill han vara min vän. En annan som blir oväntad vän är Robin som kommer mig så nära att jag knappt vet vad jag ska göra mer än att tacka och ta emot. När han reser iväg senare under april så saknar jag honom hela våren och sommaren som kommer mer än ord kan beskriva.

*
Mars: Under mars så har jag aldrig varit så svag och så skör, och trots det klarat så oändligt mycket. Jag hinner starta ett radioprogram med den nyinflyttade bästa vännen Thom, få sjukt mycket credd på klassens kulturfestival, ha ett lyckat arrangemang för Robin och Alex och slutligen ge upp mot vännen som blev en kärlek som under mars månad blev en nära vän. Jag pendlade mellan färgsprakande eufori och en mörkgrå sorg som jag borde ha tagit mer på allvar än jag gjorde. Jag jobbade hela tiden och erkände under skolans arbetskurs vilken arbetsnarkoman jag är här på bloggen. Den insikten hjälpte mig inte mycket. Ju mörkare det mörkgråa blev, desto mer arbetade jag tills kroppen började säga emot. Och ibland inte ens då så slutade jag.

*
April: I slutet av mars och i början så började de apatiska dagarna öka. Under min praktiktid så fann jag mig helt plötsligt ligga paralyserad i min säng, först en dag åt gången, sedan flera dagar i sträck. Snart blev dessa dagar en vecka. Jag slutade äta, drömmarna jag drömde var enbart mardrömmar. Jag var livrädd, jag hade tappat kontrollen men jag vågade knappt berätta det för psykologen eller någon. Jag försökte med hjälp av diktafon-arbetet och telefonsamtal med Ulli ge mitt liv någon form av struktur. Jag kände hur mitt liv rann mellan mina fingrar, allt jag jobbat för att fixa sedan jag blev utbränd 2006, började falla ihop utan att jag ens orkade bry mig. Jag borde tagit varnings-signalerna på allvar men jag gjorde inte det. Jag bet ihop och arbetade ännu mer de dagar när apatin lättade.

Den enda ljuspunkten just då var en instabil kategori vän som snart under april-månad skulle bli varse om att vi inte bara var vänner. Samtalen med honom lyfte mig högt ovanför allt det andra. Men under Malmö-besöket i slutet av april blir det början till slutet av vår vänskap. Jag storgrät inte då. Jag ville inte tro att denna fantastiska människa skulle förbli det as som han var efter besöket. Det as som många av mina kill-kompisar varnat mig för att han skulle bli om han fick det han ville ha (i det här fallet bekräftelse). Men under april månad så var vi lyckliga och han ringde dag och natt, hans röst blev mitt ständiga soundtrack till våren som kom smygandes när jag satt instängd och arbetade under dygnets alla timmar.

Jag är för trött för att skriva om saker i detalj. Vet mest bara att jag är extremt tagen och förvirrad och lycklig och ligger nästan på randen till en nerv-sammanbrott för att allt snurrar så mycket i min skalle och tagit såna vändningar som vart oväntade. Men för att sammanfatta veckan som gått: det har varit så sjukt mycket samtal och möten med vänner. Och lika många sms, telefonsamtal och fb-chatfönster med en och samma person. Och det blev oundvikligt att ta tag i det till slut. Det som jag försökt hålla borta ifrån mig med tång, våld, lögner och förnekelse. Och det blev inte en sån katastrof som jag är van vid. Utan tvärtom. Det lutar mot att det inte går åt helvete.

*

Vad kan jag säga egentligen? Mer än att jag tar gärna små steg och låter orden formas lika långsamt som om det vore en ent-skog jag omgavs av. För det är värt allt skratt, alla äventyr, att jag får vara den jag är och få tycka om någon för den han är, där han är ärlig om både dygder och eventuell bagage. Det är värt att få leka med det där spikraka asiat-håret, att ha hans fingrar i mitt eget troll-lockiga hår, att äta mat hela tiden, att äta kolasås mitt i allvaret.

*

Jag är långt ifrån perfekt själv. Därför är det okej att vänta. Det här var verkligen inte något jag väntade mig men den är värt allt väntan just därför. Vi tar det som det kommer och bara jag får ärlighet och den där kolasås-barnsliga glädjen så väntar jag hur länge som helst.

*

Och inget vet om det,
men jag ska berätta allt för dig
jag ligger på sängen och tänker:
"tänk på mig"
jag är inte i kär i henne för vad hon är
utan för vad hon inte är
jag vet, det låter konstigt när jag säger det
jag är kär i den fulaste flickan i världen

En sen kväll när jag sitter och jobbar uppe i Lagerhuset så skriver Lina såhär till mig på fb-chaten:

det är för att du är så fin o har ett så stort hjärta som lyser rakt igenom dig som du är centrum bland poeterna.

Hon hade varit och läst på min blogg, var förundrad över hur mycket poesi som når mig via telefonsamtal och runt mig. hela tiden runt mig. Jag är lyckligt lottad säger jag till henne och menar det. Jag tackar Oskar för hans pappa dikter en annan kväll på samma chat. jag har behövt tacka honom i flera år nu.

*

Jag vet inte hur det är med det där stora hjärtat. Jag vet mest att den har det bra just nu. Smått förvirrad men den slår stadigt och jag förundras över hur den väljer. Samtidigt så är jag rädd för vad den stundtals slår för. Mamma ringer stup i kvarten och vi talar om just det. Hon säger att jag ska ta det lugnt, att jag inte ska oroa mig, att det kommer ordna sig. Det känns bra och ha en mamma att ringa till i den här frågan. Jag har vart smått avundsjuk på såna som har kunnat det.

*

Förra veckan var en jobbig vecka. Jag drömde mardrömmar varje natt, drömmar som egentligen handlar om oron för en älskad vän som jag inte kan hjälpa hur mycket jag vill. Jag vill ge henne råd men vet att det är en moment 22. Tänk hur mycket enklare livet var när man var 22? (eller vad säger jag? jag var ju sjukskriven och utbränd när jag var 22 slår det mig nu. men om jag hade varit en normal 22-åring då).

Ninja-M och jag hinner bli irriterade på varandra under denna vecka och jag håller andan lite när vi löser det. Vi är så intensiva bägge två, lika dåliga på att lägga märke till vad det gör med oss. Fortfarande blir jag smått chockad av att inse hur mycket plats han tar i min tillvaro.

Mitt i allt det här så hinner myndigheterna jävlas med mig och skoldatorn möta sin död. Jag får låna en ersättningsdator och blir klar med skolans deadline då jag sitter med den och skriver till sen natt. På fredagen har jag hunnit lösa en hel del men utmattningen hinner ikapp mig med en förkylning. Resten av helgen ligger jag i sängen och kollar på vampyr-serier. Jag tänker på Oskars dikter och jag chattar med honom om saker som vi har under huden. Fritte fortsätter peppa mig på sitt eget sätt som mest får mig att gapskratta. Jag får sms från hardcare-graffare och hiphop-gudmodern Elinor. Och slutligen ett sms som leder till två timmars telefonsamtal och insikten om att man saknar och saknas. Vissa gånger kan insikter som dessa bli för intensiva för en. Ibland. Och ibland inte. Jag själv kunde bära den insikten ovanligt bra för omväxlings skull.

Två dygn senare så återupptar en vän som är bortrest till andra sidan jorden det samtal som han tog upp innan sin resa. Den som gav mig dåligt samvete i veckor. Han är fortfarande irriterad över riskerna han tycker att jag tar. Det hjälper inte att säga att den han varnar mig för bara vill göra mig lycklig, att han är mer lik honom själv på den punkten än många andra jag mött. Min vän borta i söderhaven är fortfarande en som vill skydda mitt hjärta som en modern Robin Hood. Jag klandrar honom inte, men det är försent på de flesta sätten.  

*

På söndagen så får jag höra min Anna-rkis röst igen, och allt faller på plats. Dagen efter  samtalet så ses vi sent på kvällen och hon är om möjligt ännu mer amasonkvinna både fysiskt och mentalt. Jag har saknat henne så det har värkt men denna gång har det varit omedvetet. Jag har klarat min vardag utan henne (med hjälp av många förvisso men även på egen hand). Det känns betryggande att veta att även om min soldier girl är ute i strid så klarar jag mina egna som den starka kvinna jag en gång var 2007. Hon säger att hon unnar mig att vara sådär fånigt lycklig som hon ser att jag blir av att prata om  de glädjeämnen som tillkommit i mitt liv i hennes frånvaro. Hon ler sin allra lugnaste vackraste leende när hon säger det. Själv lyssnar jag på hennes berättelser med bultande hjärta, glömmer både bort sms som kommer till mobilen och fb-chaten som plingar.

*

Jag ligger i min säng sen mörk måndag-natt: Jag vill inte  att dagen tar slut. Jag hade börjat min praktik och jag älskar varenda minut av det. Allt som jag utsatt mig själv framtills detta har varit värt det känner jag något naivt med ena foten i sömnen. Det är ju det här jag är bäst på tänker jag under det nära tre timmar långa vårplanering-mötet som fanns i min gårdag. Med dessa tankar snurrande så somnar jag djupt och lyckligt och drömlöst för första gången på en vecka. Och trots att allt fortfarande är förvirrande, både i hjärtat och  i den märklighet som präglar mina vänners liv så kommer det ordna sig. Jag får inte tappa huvudet även om jag för länge sen tappat både omdöme och hjärtat. Men den är fortfarande galet stort om man ska tro på poeterna. Och jag ler ett leende i sömnen, som är lika fet som Göran Persson, inser att jag citerat mig själv och citerar istället en poet som jag har en känsla av att jag lär få tacka många gånger till.

cause
maybe that bomb would have
sent me flying
maybe I could have
done more with life than dying
maybe I should have
could have
would have

boom

Jag återupptar min och Lisa-Maries sushi-ritual på fredagen. Praktiken närmar sig och jag orkar med ganska få människor just nu. Hon är en av dem. Vi talar om sånt som vi alltid talar om och gapskrattar åt allt som vi brukar gapskratta åt. Våren kommer bli oerhörd tom utan henne runt hörnet.

*

På fredag natt så kommer Fredrik och sover hos mig, han är och besöker Göteborg över helgen. Vi skrattar och myser och han peppar mig att "go for it!" och temat för kvällen är närhet. På morgonen så drar vi till Old Corner och Oskar gör oss sällskap. Även han har saker under huden. Mina män och jag sitter försöker dissikera det där under huden. Vi fryser när vi sätter oss i Fredriks bil och jag skrattar åt hur underbara dem är när dem är mänskliga och operfekta. Jag kan inte låta bli att älska det. Tillsammans med Oskar så shoppar jag, eller rättare sagt är smakråd åt honom och jag älskar varje sekund av det. Återigen så är det vardagliga som behövs för att få balans i relationen. Och massa skratt.

*

Arbetsterapeuten har eftersökt ensamtid. Eller ja, att jag ska vara ensam mer med mig själv. Så jag försöker idka detta under fredag och lördagkväll. På fredagen så går det nästan vägen, då Fritte kommer långt efter midnatt. På lördag så konspirerar ninjan emot mig och lockar mig till sitt kolasåsnäste med semlor. Väl framme hos honom så ger jag honom en lång blick som jag inbillar mig är sträng (skuldmedveten tyckte han att den var) och ger honon en ordlös kram. Lasagne, semlor och independence day på teve. Även om jag har helt andra saker och oro i skallen för någon i min närhet så får han mig att slappna av och skratta bort kvällen så jag slapp det värsta snurret, surret i skallen.

Det är alltid värme med honom tänker jag. Både fysiskt och mentalt. När jag fryser. Som på onsdagkväll när han kom förbi skolan med tjocksockor, varm choklad och choklad-brownies till mig. Vi skolarbetar och jag har frusit hela kvällen men blir varm av allt det förstnämnda och jag lägger huvudet på sned utan att han märker det. Jag funderar och ler sedan. Skakar på huvudet och fortsätter skolarbeta.

*

På lördag kväll när jag åker hem från Ninjan så pratar jag med Thom och även morgonen därefter och vi peppar hans besök om några veckor. När jag sitter på solrosen några timmar senare med Jani och Ulli så har jag honom i tankarna. Jag kramar min drottning och hoppas att en del av värmen som givits till mig överförs till henne, när hon sitter och huttrar trots en tjock stickad sjal och mössa inomhus.

*

Senmoralen (ett ord som ninjan för övrigt försöker få mig att sluta använda i fel sammanhang) är att denna helg så dominerade min män, fick mig att skratta, fundera. Kramade mig fysiskt och över telefonledningen. Gav mig mat och såg till att jag åt den. Jag vet att detta är lugnet innan stormen. Men jag har en känsla av att jag har bra saker framför mig just nu. Och med treenighet som Fredrik, Oskar och Thom så vet jag att jag har roligt hela vägen dit.

*

Förändras, förändras aldrig
Behåll din rastlöshet
Och stanna inte
Såna som oss blir aldrig framme
Ta min hand och kom,så går vi vidare...

Och stanna inte...

Oskar Hanska säger att jag har en bra mamma som säger som hon gör. När hon säger: "men äsch sånt där måste ni ju få räkna ut själva". Att ett samtal med mamma om just denna specika fråga skulle göra mig så oändligt lättad visste jag inte. Men att veta att hon står bakom mig, watch my back, gör hela skillnaden. Hur än det går så har jag hennes stöd och hennes kärlek att räkna med. Det värmer och ger oanad styrka och tålamod i detta knepiga som är en dans utan musik eller regler. Lady Hillevi uppdateras och lugnar mig att det kommer ordna sig. Drottningen ger mig hållbara strategier. Idag var det mina kvinnor som hjälper mig. Detta är något extra fint. Inatt så tänker jag på dem. Dessa fröknar fulla av det underbara som är dem. Come what may säger jag bara. Jag klarar det och mycket mer med er.

*

Hon har ett palats av ädla intentioner
ett juvelskrin fullt av ideér och visioner
på hennes finger glimmar en dyrbar ring
men hon är drottning av ingenting

I mitt huvud så pågår mitt årssammanfattning av 2009. Det blogginlägget sitter djupt in. I hjärtat och i resten av mig pågår helt andra saker. Och på vissa sätt ingenting alls. Vilket är precis som det ska vara. Jag får vila mentalt inför det 2010 som kan bli hur bra som helst.

*

Har en par snapshots som snurrar i mitt huvud från dagarna som gått:

Hur jag säger halvt sovande att jag har saknat honom. Hur han säger halvt viskande efter ett litet varmt skratt: detsamma. Hur långt in dessa ord satt för mig. Hur feberdrömmar får honom att kasta sig av och an. Hur lugnare han blir i sina mardrömmar med mig i sina armar. Hur mycket svårare det håller på att bli att hålla murarna uppe med honom. Hur jag på hans inrådan ska öppna dörren till hjärtat på glänt. Hur vuxen han är på vuxenfest. Hur barnslig förtjust han är med sin iphone. Hur drottningen och jag pratar på nyårsafton-morgonen. Hur hennes ord värmer och får mig att vara upp och ner resten av dagen.

Hur Jens kommer några timmar senare och när jag ser honom så kastar jag mig i hans armar. Hur Jens får råd av mig. Hur Jens skrattar och kramar mig när jag pratar om hur nervös jag är inför vuxenfesten. Hur jag ringer Thom och rantar på nyårsafton-förmiddagen. Hur jag ringer honom två dygn senare och erkänner känslor som jag hävdat att vi bör och ska förneka. Hur mycket jag saknar Thom. Hur mycket jag växt de senaste åren med och ibland utan honom. Och Ulli, mitt hjärtas drottning är den som vandrar mest i mina tankar, ständigt någonstans i bakhuvudet.

Och Oskar och Alex är de som ger mig mest hopp om allt det fina. Jag ser på deras filmer och kan inte sluta skratta och bli vemodig om vartannat. Martin som ringer mig på tåget hem till Göteborg. Och Oskar som läser poesi för mig under samma tågresa per telefon. Och Alex som ringer mig när jag hos ninjan och läser en dikt om hatkärleken som finns på bakgatorna. Billie och hennes kärlek får mig att bli speedad och hoppfull om världens  vackrighet. Och på facebook så påminns jag ständigt om hur många som jag tycker om. Hur vissa av dessa tycker om mig tillbaks.

Men mest mest mest av allt är det som Håkan säger: att dina ord i natten är det enda som når in. Helt och hållet sant är det inte. Det är många personer jag har just nu i mitt liv, som vars ord som går in. Inklusive mina egna när jag tar fram poesi från många år sedan och läser. Men du är en av dem just nu som når kanske längst in. 

Farligt farligt men jag kan inte hjälpa det lika lite som jag inte kan vara tyst en längre stund. Lika lite som jag kan sluta ha mardrömmarna jag har om natten. Mardrömmar där du håller i mina händer och armar i sömnen och kramar mig så monstren i mina drömmar måste vända sig om och gå tillbaks. Jag hoppas jag aldrig ska behöva drömma mardrömmar om dig. Och jag avslutar med ord som riktas till många fler än dig. Till så många i mitt liv som är mina hjältar både under de sista dagarna under 2009 och de första i 2010.

*

Du är min hjälte
för du vågar vara rak
Du är min hjälte
för du är precis så svag som jag

Jag läser om vampyrer i södern och kollar på film med mamma. Och stickar. Jag omges av hanterbara familjekonflikter. Och jag är starkare än nånsin men jag är rastlös. Jag säger till min Jens att jag saknar dem där i Götet samtidigt som jag saknar mamma och pappa innan jag ens lämnat dem. Han säger att jag saknar för mycket. Han har rätt. Även om jag slutat sakna vissa.

Snart tar det här året slut. Jag sitter med mina barndomsvänner söndagen efter att jag är framme i Uppsala och vi spelar spel och jag sjunger Eye of a tiger falskt i Guitar Hero. Jag är så lugn och fridfull att jag själv blir förvånad. Men jag är fortfarande rastlös och jag vet varför. För frågorna snurrar i min skalle. Frågorna jag varken vill eller bör ställa för svaren skulle beröva mig något jag inte vill förlora. Hur länge ska vi låtsas att det inte är någonting? frågade drottningen mig för några veckor sedan. Så länge som det behövs svarar jag snabbt.

FB-chat samtalen med Oskar hjälper mig att formulera frågorna så jag åtminstone slipper dem ha osammanhängade i mitt huvud. Julafton kommer och går och jag saknar min lilla Jens. Jag får migrän-anfall om och om igen trots att jag mår bra psykiskt sätt. Och sms:en rasar in medan jag ligger neddäckad i sängen.

Jag minns att för precis ett år sedan så träffade jag en suverän instabil kategori vän, som jag sedan ett tag uppenbarligen slutat sakna. Slutat på något sätt ha ett behov av. Det förvånar mig lite. Jag trodde han hade gjort mer intryck hos mig än att jag bara blev kär i honom. För han var så jävla speciell. Så passionerad. Så lik mig själv.

Men uppenbarligen så är han numera bara ett namn på facebook för mig, även om jag helst inte vill träffa honom mer så har jag upphört att bära honom inombords. Det är ganska skönt. Men lite sorgligt när jag tänker på våra ständiga, hetsiga och skrattande telefonsamtal. När jag tänker på hur mycket fint som ändå hann delas av oss i form av gemensam kärlek för politik och hiphop under den korta intensiva tid vår vänskap växte fram, blommade och dog lagom till sommaren. Jag kan fortfarande vara arg på honom för att han så lätt slängde bort det, jag kan bli frusterad över hur infantil han hanterar sina konflikter. Men jag saknar honom inte, inte ens idag. Ett år går så fort eller hur?

Jag jämför honom med en annan verbalt begåvad person som numera finns i mitt liv, en ninja som för några år sedan inte var helt olik min gamla vän Suverän. Han är också väldigt speciell. Jag vet inte om det är rätt att jag fäster mig vid honom. Förmodligen är det inte det. Förmodligen är det lika naivt av mig att lita på honom som att jag trodde att Suverän skulle bli kvar efter vårens alla draman. Men jag väljer att älska impulser som faller mig in och citerar för tusende gången han som sa allting nästan bättre än vad Håkan kan. Jag kan inte låta bli. Jag älskar nämligen att få den där ninjan att skratta. Det är lika roligt varje gång.

Jag konstaterar att jag är inte en ninja (inte än i alla fall). Och jag är inte suverän. Men jag har insett att jag är pretty damn special. Om min naivitet blir anledning till att relationer förloras så är det dem som förlorat en god vän som man önskar sig själv. Jag kommer ju fortsätta vara speciell med eller utan dem, bevisligen. Jag känner mig så mjuk och hård på samma gång, när jag inser detta. Hård mot någon som aldrig har skadat mig (snarare tvärtom). Och mjuk inför det jag känner för honom och de i mitt liv som jag tycker om.

För jag inser hur bra jag kan vara för folk om jag fortsätter må bra. Därför är det viktigt att jag gör det oavsett vilka som kommer och lämnar mig i mitt liv.  Jens har rätt. Jag saknar för mycket. Därför är det nog bra att jag inte saknar Suverän. För jag har så många fler och viktigare att sakna än han. Många fler att tycka och värna om. Och mig själv att älska, precis som jag är.

*

It is not for me to change you.  The question is, how can I be of service
to you without diminishing your degrees of freedom?

--- R. Buckminster Fuller

Så sitter jag på tåget igen. Lyssnar på musikhjälpen och har kolsyra och klarhet i mig. Och en hoppfull lugn inför det som finns framför mig. Mitt årliga åka-upp-till-Uppsala-på jullov blogg-inlägg har anlänt. Jag säger till Pär Cakes att den kommer bli ljusare i år. Han säger att han hoppas det. Jag behöver inte hoppas det, jag vet det.

*

Under veckan som gått så präglas det av det nerviga som alltid innan Uppsala. Jag tvättar kläder, packar ner, packar upp, packar om och gör små ärenden hela tiden. Datorn trasslar och jag springer ut och in hos datakillen på skolan.

Jag och drottningen snackar allt oftare i telefon om sånt som snurrar i våra skallar, vi håller uppe varandra i vardagsförvirringen som blandas med olika draman (mitt drama består mest av inte så mycket drama alls tackolov).

Sara kommer och ger mig kanske den coolaste julklappen nånsin och jag älskar att ha henne i mitt liv. Hon är som de lugna bitarna av Markus Krunegårds-låtarna. Lugnet och eftertänksamheten. Och den vilkorlösa kärleken hon ger mig är fortfarande något som jag förvånas av.

Martin kommer på måndagen och även han är en av de som ger den där kärleken som skimrar, bländar, värmer. När jag går till psykologen dagen efter så ler hon när vi pratar om det lätta tankarna i mig. Hon säger att jag ska ta hand om mig över jullovet och nyåret. Jag lovar henne att jag ska hålla mig från trubbel.

På tisdagen så konfronterar jag nationalsocialister vid nordstan och växer samtidigt som hjärtat tyngs av att möta den kalla blicken som den unga nazisten gav mig. Hur jag automatiskt lägger min hand på hans arm på när jag någonstans ändå blir sorgsen för hans skull, han är så ung. Hur det huggar till mig när han skakar av sig den och fräser "rör mig inte". Det var länge sen jag gjorde sånt. Innan Göteborg till och med tror jag. Då var jag bara arg. Det var annorlunda nu. Jag blir fortfarande arg, men jag är mer arg på de som inte griper in. Inte på nazisterna som skriker.

Det jag bär med mig efteråt är en enorm trötthet och en förvåning över att jag inte var rädd alls. Varken innan, under eller efter. Jag har undrat vad avsaknaden av rädsla beror på. Jag har inget svar.

Jag fortsätter må nästan olagligt bra under tisdagen när jag först besöker Oskars kontor och får  bland mycket annat två hårda långa kramar från honom. Och när jag och drottningen ser på efterlängtade New Moon så är vi som vi två är bäst. Yviga yrväder. Fnissande fearless females. Och drottning Ulli och prinssessan Affie that rule them all! Vi går under vackra vita snöflingor på krokslätts villagator och fyller tystnaden med oss själva.

Stark och modig och underbart kär är surfarlillebror Jens på torsdagen. Vi utbyter lite chill, lite  youtube och massa värme innan vi säger hejdå för detta år. Emma Sunshine är inte heller långt bort. Hon skickar underbart jul-brev till mig och jag känner hur alla människor som tagit plats i mig i höst sammanfattas omkring mig denna vecka. Jag hinner aldrig träffa Elinor, vår lunch ställs in. Och Jonas träffar jag under några få minuter på Linnegatan. Men de är inte långt borta för det. De är lika ljusa i mig som de frostiga mornarna som präglar veckan. På facebook chaten finns även min Lina som jag både lugnar och lugnas av. Som har trots avståndet mellan oss blivit en kär vän som kvinn alltid kan räkna med.

På fredagen så paniksmiter jag från skolan, reseoron var på sin klimax då. På eftermiddagen så avslutas skolåret på det sätt som jag älskar mest: med sushi-lunch och varm choklad i finaste Lisa-Maries sällskap. Mitt busfrö har kommit tillbaks från skåne-land och hennes närvaro påminde mig ännu mer hur mycket hon fattats. Hur mycket hon behövs för den där balansen. Detsamma gäller Ninjan som kommer till mig samma kväll, i hans sällskap är det snarare en fråga om balans oss emellan och även om känslo-åksjukan gör sig påmind så avslutas det hela med honom på det sätt som jag älskar bäst: kladdkaka och mitt huvud full av berättelser. Jag saknar både honom och busfröet redan.

*

Ett snapshot: under sommarens första månad så kommer Örjan till mig. Jag ska försöka diska den där disken jag hatar. Green day och Whatsername rinner över min stökiga oinredda lägenhet. Och snart rinner nattens sömnösa sorger ut ur mig. Kärleken jag bar, vänskapen han dödade och förgänglighets-förtvivlan rinner ut ur mig som ett mentalt missfall. Allt det vackra jag delat med den personen dog i den gråtattacken. En liten bit av Affes "allt är möjligt" anda drog ett sista andetag och dog även den. Varför skulle jag fortsätta försöka när alla försök ständigt ger mig fingret tänkte jag många gånger efter den stunden. Jag ringer Thom min vana trogen och ber honom lugna ner mig så Örjan inte ser mig hysteriskt gråtande. Mitt i telefonsamtalet så kommer dock Örjan. När jag öppnar dörren med luren i min hand, fortfarande klädd i rosa pyjamas så är den förfärande sorgen i hans blåa ögon något jag knappt kan bära. Jag säger snabbt mellan snyftningarna: det ser värre ut än vad det är. Jag lägger på telefonen och han försöker trösta mig, jag sansar mig för att bryta ihop igen mitt i hans tröstande ord.

*

Ett snapshot från idag: nästan på dagen ett halv år senare så ringer Örjan återigen på min dörr. Jag har på mig de svarta satinpyjamasbyxorna. Från mina väggar hänger alla papper och affisher som lugnar mig men stressar vissa andra som besöker mig. Golvet är rent och jag går omkring och jag ler när jag tänker på hur varm och glad samtalet med Rijal gjorde mig under de tidiga morgontimmarna. Hur ett mejl från Ninjan fick mig att småle mig själv till sömns. Örjan ler även han, böjer sig ner för att krama mig sådär mjukt och intensivt som bara han kan, jag blir lika rörd varje gång över hur han böjer sig ner, det finns en sån ödmjukhet i både hans kropp och ord som gör mig lite mållös av häpnad varje gång.

När jag sitter på stationen så ringer jag Thom, saknaden till honom är som mest intensiv såhär års. Vi har alltid våra bästa månader under året sista och första månader. Jag vet inte varför det är så. Kanske är det för att nån karma-gud försöker återgälda oss för alla snöbollskrig och varm choklad-häng som vi borde ha fått tillsammans som barn men som vi aldrig fick förrän vi blev vuxna. Hellre sent än aldrig och skratten med honom har varit så värt att vänta på. Hans ungerska låt rinner ut  i  det totala mörket som omger mig, nu när det avstängda tåget har stannat mellan två stationer på. Att ha honom som bästa vän är som att ha musikhjälpen fast året runt med målet att få mig att aldrig tappa mitt leende helt. Det funkar hur bra som helst kan jag meddela.

Samtidigt så är min Jens nere i Göteborg och är en av de 365 saker jag älskar mest. I Stockholm kör Alex kravallpoesi. Långt borta i andra soliga länder så skiner Anna och Robin där de skiner bäst. På måndag så får Billie hämta sin kärlek från Landvetter till slut.

Jag är så långt borta från alla just nu men samtidigt så känner jag mig så otroligt nära världen igen. Som jag är ute från spegellandet som jag varit kanske sedan hösten 2008. På riktigt denna gång. Jag hoppas ni behåller mig på den här sidan spegelglaset en lång lång tid denna gång. Jag tänker försöka mitt bästa att bli kvar här i alla fall. Jag är ju ändå enlig Mattias Garden State-Sam.

Jag oroar mig inte just nu för det jag borde oroa mig för. Jag lever i det nu som jag tjatar om och är så jävla fucking living att du vet inte älskling. Kan det bli ljusare än så här? Inte ikväll, ikväll faller jag inte längre som en stjärna utan jag njuter av vara Affelicious och underbar och vara här på rätt sida av spegelglaset. Alice har vaknat upp ur sina mardrömmar och just nu skrämmer inget mig. Jag vet inte om varför och huruvida avsaknaden av rädsla beror på eller innebär. Men slutet skrämmer mig inte längre. För nu börjar vi om från början.

*

I get the news I need on the weather report.
I can gather all the news I need on the weather report.
Hey, I've got nothing to do today but smile.
Da-n-da-da-n-da-da-n-da-da here I am
The only living boy in New York

Half of the time we're gone but we don't know where,
And we don't know where.

Here I am..........

T(h)om, get your plane right on time.
I know you've been eager to fly now.

Hey let your honesty shine, shine, shine now
Da-n-da-da-n-da-da-n-da-da
Like it shines on me

The only living boy in New York,
The only living boy in New York.

Jag har en Håkan period igen. Kanske var det den vackra flickan som Oskar presenterade mig för som utlöste det men troligvis så började det redan innan. Håkan är nästan det enda musik som ger mig ro just nu. Inte för att jag är ledsen eller så. Tvärtom. Ju mer upp i varv jag är desto lyckligare blir jag. Samtidigt som jag blir helt utmattad av alla dessa varma känslor som det lyckliga uppvarvandet är upphov till.

*

När jag lämnar Park Lane tisdagkväll så rodnar jag av glädje. Jag har mött en helt sjukt fin kvinna genom Oskar, vi har bondat över gemensam Håkan-kärlek, Drömfakulteten-besatthet och allmänt "vi är kick ass woman" anda. På toppen av det här fantastiska så improviserar Oskar en redan legendarisk Pecha Kucha dikt som lämnar mig svettig över hela kroppen. På riktigt. Det var kanske en av de bästa läsningarna någonsin med Oskar i allmänhet (och jag har varit på många) och kanske i improviserad poesi i huvudtaget i synnerhet.

Oskar får den credd han så väl förtjänar den kvällen från både crowden och våra vänner. Och jag kan inte hjälpa att jag får en skälvande klump i halsen för hans skull, för jag är så glad att han är där precis han förtjänar att vara. Jag säger halvtyst, lite skämtsamt "du är också underbar". Och när vi utväxlar blickar så vet jag att han förstår vad jag menar med det egentligen, att det finns många fler och större ord jag hade velat säga om jag hade kunnat.

Drottningen ringer och vi har återigen tagit upp vår uppdaterande pendelsamtal och jag är i men esse just nu. Vi pratar om de som betyder mest för oss just nu, om vad vi känner och vad de kan mena med sina ord/sms/olika signaler.

Jag pratar över en vegan chorizo med Fritte och försöker vara den klokaste Affe jag kan vara och jag kände redan då hur mycket han skulle saknas när hans tillfälliga flytt till Götet nu började lida mot sitt slut.

*

På onsdagen så går jag och gör de slutliga testerna som läkarna vill att jag ska göra. Det blir en massa hit och dit skickande, men efter ett par rör blod och annat så kommer jag yr och förvirrad till skolan där de kramar mig. Jag går och överaskar Ninjan på hans jobb och genast märker jag den där oron kring honom igen.

Den sätter mig ur spel, gör mig lite rädd och de hyperkänsliga mördarfjärilarna i min mage börjar genast fladdra. Vid något tillfälle säger jag till honom att hans känslor är så rena, så intensiva i mig. Jag tänker väldigt mycket på det när jag ligger och lyssnar på fredriks gatupoesi på stadsmuseet den kvällen. Han känner en känsla så starkt och en i taget att det svindlar för mig ibland.

Min lilla Jens äter tacos hos mig den kvällen och han är som bomull för mina nerver. Jag glädjas åt hans nyvunna kärlek och 2009 blir allt mer såsom jag velat att den ska vara för mina vänner, speciellt när jag i slutet av veckan får ett glädjande mejl från Örjan. Deras lycka blir lika mycket min, och jag blir ännu mer uppvarvad.

*

Kvällen efter så kommer den efterlängtade soulsistern Ysabel till mig och jag är den kvinna jag alltid vill vara med henne. Jag upptäcker hur mycket jag växt sedan sommaren när vi samtalar om det som hänt sen senast. Kombinationen av allvarsprat och flamstrams oss emellan är ett lyckat recept och det känns knappt som hon varit borta alls.

När hon gått så sitter jag på fb-chaten tillsammans med ninjan (det börjar kännas som en vana numera) och jag förundras återigen av honom. Jag önskar jag visste ett hållbart sätt att säga till honom hur speciell han är, hur one of a kind effekten av hans intensiva känslor är. Hur mycket han utmanar mig till att vara ännu mer till någon jag respekterar och ser fram emot att bli och vara.

Dagen efter är jag trött och icke närvarande i skolan då jag tvättat hela natten. Har väldigt vaga minnen av dagen. Men efter att fått vackra ord från min ledarskaps-kurs i skolan så växer jag minst en meter. Blir så rörd att jag nästan blir generad, jag rodnar fortfarande över sånt som de hade tyckt om mig i den skriftliga kärleksbomb övningen. Den natten lägger jag mig tidigt efter ett kort besök hos Marian i klassens glöggfest. Jag ser på Gattaca och är väldigt stolt över att vara jag.

*

På lördagen är jag hyperaktiv igen, efter att ha härjat lite ute så hopar hela dagens roligheter ihop sig framför mig. Först ett efterlängtat graff-häng med min hardcare-graffare, sedan en lite trolsk sagohus glöggfest hos min älskade billie och slutligen kola-sås filmkväll hos Ninjan. Jag är i alla tre fallen så sjukt harmonisk och trygg i mitt i varande.

I det sistnämnda fallet så sker det märkliga som jag skrivit tidigare om igen, hur trygg och självklart det är för mig att hänga hos honom, att sova över där. Att ligga med huvudet på en stor kudde, lutad mot Ninjans ben och ha honom någonstans ovanför bakom mig känns på något märkligt sätt som något som jag gjort hundratals gånger när det i själva verket är typ tre helger det rör sig om. Han skämtar om att vi är som ett gammalt par och jag småler lite roat och muttrar något sarkastiskt som jag inte minns. Samtidigt som är väldigt fint och skönt så skrämmer det mig lite hur givet självklar hans plats i mitt liv har blivit. Jag vill inte vara så beroende av hans närvaro som jag numera blivit. Jag vill inte bli så ledsen som jag kanske kommer bli utifall han försvinner.

*

Morgonen därpå brunchar jag med min lilla Jens och hans kärlek på Max. Min lilla surfarlillebror lyser upp av att vara kär och jag är stolt i mitt storasysterhjärta över vilken fin vän jag har i honom. Det finns en bitterljuvhet i det då jag samtidigt sörjer hur dåligt kontakt och relation jag har till blods-lillebror uppe i Uppsala (han tar bl.a. bort mig som facebook vän i sann tonårs-rebell stil). Även om jag vet att det inte är mitt fel så kan jag inte hjälpa att känna att jag skulle vilja ha en lika fin relation till honom som jag har med Jens och att det scenariot känns väldigt fjärran just nu.

*

På kvällen har jag min vana trogen mitt söndagssamtal med Thom och resten av dagen tillbringas i sängen. Trots det lyckliga inombords så är jag trött och orolig av alla intrycken, av alla känslor. Jag lyder arbetsterapeutens råd och försöker inte kämpa emot tröttheten utan låter den skölja över mig, så den kommer till ett slut.

*

Det är så många jag tycker om just nu, och så många som tycker om mig. Och jag är så sjukt lycklig trots de problem, konflikter och förvirring som vissa dagar innebär. Det, om något är ett säkert tecken på att den sena våren, sommaren och tidiga höstens depression håller på att lida mot sitt slut. Lagom till jullovet så skiner det återigen en sol inom mig. Den lyser inte så starkt i vintermörkret men den värmer och jag samlar energi inför den sista  intensiva veckan innan avfärden till Uppsala. Och om inget går fel (peppar peppar och inshallah) så kommer jag vara lycklig när sj-tåget kommer rulla. Och det är kanske därför jag lyssnar så mycket på Håkan. För just nu känns allt skit jag går och gått igenom så långt borta, för en lång lång tid.

*

Åh, ändå Hurricane
när de skrev om mig i tidningen sa du som det var

"Glöm mig aldrig Håkan, parkbänken är aldrig långt borta"

Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka
men jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i varenda hörn
hälsade på oss, natten jag fann dig

Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför
natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö

När Andrés döds-årsdag kommer så ligger jag i Ninja-Ms säng. Vår vana trogen så har vi vaknat tidigt trots att vi lagt oss sent. Och det var nog tur att jag vaknar där och inte ensam i min egen säng just den dagen. Jag är hyper, så mycket känslor och impulser har fått vara inlåsta inombords hela veckan och efter en frukost värdig namnet så beger vi oss ut till naturen omkring Delsjön.

Det är som en Sagan om ringen scen med alla knotiga träd, den lätta dimman över vattenytan och allt det intensivt gröna. Vi ser väldigt lika ut. I varsin militärgrön jacka och luvor och vi har mörka ögon på samma sätt men inte i samma färg. Jag lägger mig på mage på stenklippan och lugnet kommer äntligen. Och att allt bara stannar upp ens för två minuter lugnar monstret som sprungit i mig hela morgonen. Det är allt jag behöver för att äntligen känna mina egna känslor inombords.

*

Kvällen innan har vi haft odramatisk myskväll och i svarta satin-pyjamasbyxor och min geek-tanktop med spelkonsoler och game over-tryck i bling bling stenar så är jag bus-affe som skrattar och äter pizza, glass med kolasås och dricker så mycket julmust att jag blir helt matt av socker-koman. Jag är mycket mycket lycklig när jag får ha det såhär. Inget kan skada mig här känns det inombords och jag önskar att jag kunde förmedla den känslan till ninjan så även han kunde känna så. Kanske lyckas jag, för han säger dagen efter att han är så glad när han är med mig. Uppdraget har alltså lyckats. Hade jag vart en katt hade jag spunnit både den kvällen och vid att höra just de orden.

*

Jag lämnar honom och åker till en annan happy place som är en gammal trogen klassiker: jag åker till högsbo-familjen och superstjärnan Sara och Anderz tar emot mig med öppna varma armar, de är aldrig arga på mig trots att jag är 1,5 timme försenad. Deras katter spinner, pizza äts och kakor gör oss sällskap när vi ser på Nick och Norahs infinite playlist. Jag sprudlar och berättar mina en miljon berättelser. Ett dygn efteråt så ångrar jag sprudlandet en smula när jag inser att jag återigen stulit plats från en bästa vän, även om hon förlåter mig så har jag själv svårt att göra det. Jag sover som ett lyckligt vackert barn den natten, drömlöst och odramatiskt tills klockan hinner bli 12.00 söndagen efter.

*

Och söndagen fortsätter i vilans tecken, med dagdrömmar som får mig att le sådär naivt, med thaimat och Hängmattan-fika med Arngrim. Hela dagen har jag lyssnat på Gattaca-soundtracket, minnet av förra söndagens rymddrömmar har legat över den sömniga veckan. På kvällen så pratar jag och Ninjan om hur mycket vi älskar den filmen, och han gör det han är skrämmande bäst på: att säga det där som jag behöver få höra. En egenskap som han delar med bästa vännen Thom som får feedbacka på den tankeprocess som Robin startade, hans ord kompletterar Drottningens ord som jag fick på fredagen och jag älskar dem så mycket känner jag. Med varenda en av mina 161 centimeter. Mina bästa vänner, superstjärnan, glädjestormen och drottningen är mer fantastiska än livet själv.

Samtalet med Thom påminner mig om msn-samtalet med honom ett år tidigare, den som berättar för mig att Andrés har dött. Den kvällen hör jag på Grioas musik, läser hyllningsord och lyssnar på hyllningslåtar. Saknaden blir ta mig fan inte mindre för det. Smärtan svider värre än allt magkatarr. Det som svider mest är att han dog av att ha ont, av att den där svärtan vissa av oss bär inombords, för en natt blev starkare än honom. Än levandet, än hela världens stillhet och vidunderligt vackra märklighet. Samtidigt så rappar de i hyllningslåten att folk med sånger aldrig kan dö och det finns ingen sanning större än just den sanningen.

När jag ligger i Frittes armar hemma hos Ulli dagen efter så tänker jag på det. Och jag tänker att jag är lycklig. Jag är just nu starkare än den där svärtan, så länge jag kämpar emot den så finns musiken intakt i mig. Och eftersom den musiken är bl.a. Andrés ord och musik så drar jag denna kanske naiva slutsats: att så länge vi kämpar emot våra sorger och den där svärtan, så länge vi försöker vara lyckliga trots livet förgänglighet så har döden och svärtan, inte tagit ifrån oss Andrés och andra vi förlorat helt och hållet. Därför måste vi fortsätta kämpa emot, kämpa för att vara levande lyckliga, så musiken inombords aldrig dör. Så länge jag fortsätter må bra och kämpar för att en annan värld ska vara möjlig så vet jag att slutet skrämmer ingen mer, att vi fortsätter finnas till på nåt sätt när den har sagan är över.

*

[last lines]

Vincent: [voiceover] For someone who was never meant for this world, I must confess I'm suddenly having a hard time leaving it. Of course, they say every atom in our bodies was once part of a star.

Maybe I'm not leaving... maybe I'm going home.