area 51-hybris är bra för hjärtat

Det händer för fort. Livet omkring mig. Världen förändras alldeles för fort. Som en tivoli som kommit till stan. Som min familj som kommer inom några timmar. Återigen är mitt hem up-pimpad och städad som aldrig förr med lite hjälp av min lilla Jens och två dygn av manisk uppfixande. Jag vet inte varför men familjen och släkten trycker såna knappar som jag inte ens visste att jag fortfarande hade inombords.

Samtidigt så fortsätter den här märkliga hösten ge min inre fotoalbum fler och fler bilder, minnen. Ljusa minnen under regniga dagar. Mest från såna som antigen är på väg bort som Emma Sunshine. Eller såna som jag bara har i telefonen och ständigt nära hjärtat, tankarna, saknaden. Som Ulli, Billie och Thom. Och såna som är min skolvardag även om vi just nu gör olika saker på vår individuella kurs. Som Lisa-Marie och Ninja-M. Och slutligen lilla Jens som för varje dag som går växer framför mina ögon.

Det finns en röd tråd mellan dessa och det är att de har vänt en höst som jag knappt trodde att jag skulle komma levande ur. Som började så skakig och smutsig och trasig och rentav ful. Och jag vet ärligt talat inte om de förstår hur hur illa det har varit, hur mycket bättre det har blivit på den här korta tiden. Psykiatikern som träffar mig var tredje månad kunde se det. Hon tyckte helt klart att jag inte verkar behöva anti-depressiva ännu ett tag. En seger för mig, mina vänner, min familj, mitt hjärta kändes det inom mig.

Jag tänker klart tankarna som jag hade i somras och jag skräms över dess innehåll och bristen på lösningar som fanns i mitt huvud. Jag vet fortfarande inte hur den här berättelsen ska sluta, innerst inne om jag bara ska lyssna på min inre röst och inte på de vackra minnena som överskuggar den egna rösten så talar den rösten för mig att det som gör ont och de rädslor som höll mig vaken under sommaren är långt ifrån över. Mardrömmarna om en ostabil kategori vän inatt bevisade det. Och alla de andra sakerna som jag inte kan skriva om här.

Det finns en viktig skillnad dock. När magistern kommer på middag hos mig onsdag-kväll så är det ett kärt återseende. Han ser sig omkring på mina väggar. Ser kollaget som är en historie-skrivning som är jag. Och vi skrattar och minns de delar av väggen som vi bägge delar minnen till. Den insikt som slår mig är denna:  min krampartade ovilja till skapa nya minnen har börjat släppa. Jag sätter återigen upp mina lappar, tidningsutklipp, affisher, flygblad på mina väggar. Det är ett tecken på att jag vill framåt igen någonstans inombords. Eller hur?

Jag fortsätter ge små presenter till mina klasskompisar som numera borde bara beskrivas som vänner och inget mer. Jag förundras över likheten och olikheten jag delar med den mörkögde M och jag fortsätter leka Affelicious i den berg och dalbana som den här hösten blivit. Jag är fortfarande den fulaste flickan i världen trots min FB-bild som alla älskar. Jag är fortfarande din hjälte för att jag är lika svag som dig trots mina nya stora tatueringar. Och jag är en stor människa trots att jag är så liten i mitt eget liv.

Psykologen säger till mig appråpå Ninja-M ord om att jag gör andra glada: han har helt rätt. du är bra på att se andra människor, få dem att känna sig sedda, göra dem glada, bekräfta dem. Men det är dig själv du inte vet hur du ska göra glad.

Jag kan bara le ett leende mot henne. Vad ska jag säga liksom? Vad kan jag göra? Ingenting. Jag gör ingenting.

Jag ser varken framåt eller bakåt utan jag ser in i vackra ögon som tillhör de tidigare nämnda människorna för dem finns NU. Och nuet nuet nuet. Mer än nånsin så är nuet min styrka, mitt allt. Kanske en dag kan jag vara för mig själv vad jag är för människorna omkring mig. Jag önskar att jag kunde se vad ni ser i mig. Kanske ser jag det en dag. Inget är omöjligt. Och den här hösten är beviset på det.

*

Early September and the kids start school
Leaves are floating in the swimming pool
I wish I had a proper reason to cry
A reason not so abstract
More like a broken clause in a contract

All those things you're supposed to do
I could have done them if I had you
You could have made me a righteous citizen
I could have made all those right decisions.

Det är mornarna jag vaknar till. Persiennerna är nere och oavsett om regnet smattrar som skrivmaskins-tangenter eller solen skiner in lågintensiv tystnad så ligger jag i min säng och känner mornarna så starkt inne i mig. Det är dem som gör mest intryck i mig just nu. Efter veckor fulla av stress och sömnlöshet så är jag smått lycklig när jag vaknar. Trots att jag har orsaker att oroa mig eller vara ledsen för. Håller jag på att äntligen äntligen komma ut ur den nattsvarta depressionen frågar jag mig själv.

Jag svarar inte.

Jag vill iaakta min lycka från avstånd säger jag till Ninja-M. Som Orfeus och Eurydike säger till honom. 

*

På tordag kväll så sitter jag ensam i Lagerhuset och skriver på en projektbeskrivning för första gången sedan innan Berlin 2008. De i skolan räknas inte. Det är sent sent på kvällen och de stora högtalarna som numera finns i mitt klassrum spelar spoken word för mig och orden jag skriver. Det är märkligt egentligen. Hur jag skriver torra ord om något så stort och levande som en vision ändå är. Jag väljer att inte kalla det för en dröm för då måste jag vårda och tro på den som en sådan. Jag har inte styrka till det just nu. Ett steg i taget. Jag sover knappt den natten. Dagen efter får jag migrän och på eftermiddagen så ska det beslutas om huruvida jag ska ta den erbjudna praktikplatsen. På chaten har jag Ninja-M, i telefon Mamma och Pappa och i skolan så väntar min lärare på att jag ska träffa honom för att diskutera saken innan beslutet fattas. Alla säger de att jag ska säga ja.

Även jag själv säger lättat JA inombords men jag vågar inte lita på mig själv då jag själv skiftar så mycket under dagarna som går, som mönstret i ett kalejdoskop. Men så fort jag tackad ja till en telefonsvarare till en av de två medarbetare jag ska få så lyfter en bit av den där astma-känslan som legat tryckt över lungorna den här hösten.

Jag köper choklad till Ninja-M som tack för all LIA-hjälp och feedback. Överaskar han på hans jobb och överaskas själv av hur bra jag kommer överens med hans arbetskompisar. Jag behöver knappt anstränga mig med Affe-charmen. Hans chef ber mig beskriva hans roll i klassen, när jag gjort det så ber hans chef honom att göra detsamma om mig. Han tänker efter (och numera kan jag läsa honom pyttelite mer än tidigare) verkar välja ord och sväljer ett leende som aldrig kommer fram innan han säger: hon är den som gör alla glada samtidigt som hon ställer så kluriga frågor att både skolledningen och föreläsare blir lätt nervösa.

Jag ler stort och är väldigt rörd, vill egentligen mest ge honom en stor kram och tacka sådär affetastiskt mycket. Men jag besinnar mig och fortsätter bara le det där leendet både utanför och långt därefter inombords.

*
På kvällen så vet jag mer än nånsin att jag fått en vän i Lisa-Marie. Klockan hinner bli 03 på morgonen och jag ler som den ängel hon kallar mig ibland för när jag somnar. Jag är så så så LYCKLIG av att ha henne i mitt liv. Hon  (liksom de av mina vänner som tenderar att bli kvar i ett längre perspektiv) känns som en sån vän som jag hade kunnat ha växt upp med.

*

Under lördagen så är jag sömnig och trött när jag shoppar present till Abes Josefin. Jag distraheras av allt och alla säkert 100 gånger och får i uppdrag av Lisa-Marie att kidnappa vår ninja. När Emma kommer så är jag trött men helt galet affelicious pepp på kvällen. Vi blir vackra och vi är sådär lugna med varandra som man blir när man hängt ett bra tag tillsammans som vi gjort denna höst. Efter ett antal vackra bilder så beger vi oss till Belle där jag för en gång skulle känner mig som mina 25 år. Alla kurvor jag har av naturen kändes som de satt på rätt plats och mina ögon kändes inte fullt så naivt svarta utan bara sådär vackra som alla påstår att de är. Abe och Josefin kramar oss och de hugger till i magtrakten när jag ser Abe och minns förra hösten. Hur ledsen han var då och hur lycklig han är nu. Men den lyckan har gjort att vi inte setts på tuman hand på säkert 6 månader om inte mer. Han fattas mig min kramsportare som förstår den där skörheten och mörka styrkan som bägge finns inom mitt jag.

Jag dansar med flickorna och presenterar min Ninja för mina vänner. Jag gillar att ha honom där med dem. Samtidigt försöker jag hela tiden påminna mig att ninjor är ninjor för de är bra på att försvinna och komma tillbaks. Jag måste låta människor vara sin natur och inte det som jag vill att de ska vara för mig. Jag kan bara inte riktigt låta bli att tycka om honom, liksom min lilla Jens så är det så enkelt att göra det. Dem är såna människor helt enkelt, som är lätta att ta till sig, att bry sig om, att vilja ta hand. Konstigt att jag kopplar ihop dem två egentligen. Men så är det.

*
Ninja-kidnappningen fortsätter upp för Masthuggsbacken. Egentligen är jag för trött för en till fest men jag lockas av att förena Lisa-Marie med vår kidnappade vän, hon har saknat honom lika mycket som jag. Jag glider in i en trygg lycklig tysthet när vi är på festen. Lyssnar in och pratar ibland och känner en sån ödmjukhet inför dessa två som kommit mig så nära under en sån turbulent höst. Livet blir inte som man tänkt sig som Laya alltid sa och säger och kommer alltid säga. När vi går ifrån festen så är det återigen kl 03 på morgonen. Jag somnar lycklig med hela min kropp helt elektriskt av allt levande som den levt inatt.

*

Det är mornarna som jag minns. Som söndag morgon när jag låter förra årets Signs flyta ut över söndag-segheten och mina ögon är grusiga men fulla av vacker skörhet. Jag chatar på fb och solen är gnistrande när jag går för att träffa min älskade Mattias som är på superblixt-visit. Emil Jensen sjunger för mig att: "Då blir det vår igen. Det trodde jag aldrig. Det tror man aldrig, att det ska bli. Jag går upp igen. Det trodde jag aldrig. Det tror man aldrig, att man kan." Jag är lite gråtfärdig och lycklig när jag träffar Mattias som mer än nånsin ser ut som Jonatan Lejonhjärta. Samtalet mellan oss är lika ovärderlig som alltid. Tomheten efteråt skulle vart förkrossande om inte Hängmattan efter vårt avsked fylldes av hela 18 vänner och bekanta. Höstfinalen är full av fantastisk poesi och vänner från förr och nu. Det var nästan precis som back in the days. De som saknas är Ulli och Sandra och Fredrik Hänninen förstås. Men jag sitter i fönsterkanten och blir lycklig av att veta att jag kommer alltid kunna komma till Hängmattan. Att jag kommer alltid kunna vara lycklig i orden, med orden. Skrivandes, lyssnande, ibland knappt andades. Promenaden efteråt med Billie bär jag mer med in i måndag-morgonen och under resten av veckan som kommer. Funderar och försöker komma på nån lösning åt det vi pratade om.

*

På måndagen så saknar jag Lisa-Marie och Ninjan. Att jag har de i mina fb-chat fönster är en stor tröst. Jag är sjukt affelicious just nu och tur det. När Pär Cakes, min käraste syskonsjäl kommer så är jag hans roliga glada syster och inte den trasiga som han tack och lov sluppit träffa under de sex-sju månader livet gjort att vi inte setts. Ingen är så lätt att säga till att man älskar honom som han. Jag vet inte varför men så är det. Vi sitter hand  i hand och pratar om kärleken vi fortfarande tror på men som inte trott på oss. Det är ett vackert samtal, inget vemod, lite verklighet och mycket skratt.

*
Det blir en morgon även idag. Och huvudvärken smattrar likt regnet utanför och jag lyssnar på min bästa väns poesi. Dikten som gick rakt in innan han blev den bästa vännen. Jag somnar och faller i en dvala strax efteråt. Vaknar fortfarande snurrig men lycklig. Jag vänder mig inte om när jag skriver ordet lycklig. Jag skriver den så ni ser det bara. Så jag kommer ihåg sen när jag inte är just det. Och jag avslutar för denna gång med orden som jag hoppas ni liksom mig tar med er till solen efter det smattrande regnet (för när jag till slut begav mig till skolan så var det mycket riktigt solsken idag):

"Jag vet inte när du ska dö,
och jag vet inte när du ska leva.

Jag vet inte.

Men jag bryr mig.
för om du inte börjar snart,
så kommer jag få det jävligt ensamt."

Så vart börjar jag? Hur börjar jag? Vem ska jag citera? Vart kommer jag att sluta?? Det blev november och hela oktober känns som ett fotoalbum med blåsiga nätter, regniga dagar och människor som känns i mig i både vakna och sovande stunder.

*

Jag börjar med ett snapshot: det är lördag-kväll och Rob står i mitt hem. Dem där blåa ögonen of his har inte förändrats ett dugg och jag var nära och nypa honom för att se om han är på riktig. Jag har precis visat honom hur jag ser ut i den där vita klänningen ifrån augusti-kvällen som skapade en matt och suddig bild av en potentiell slut på den här historien. Det som jag faktiskt in i det sista trodde aldrig skulle hända under min livstid hände och plötsligt så har ett blad vänts. Jag fick återse min första kärlek igen. Och en ny berättelse börjar mitt i den gamla.

*

Sist jag skrev så hade jag haft en fantastisk söndag. Höstpromenad med Anton. Poesi, syskon-kärlek och mysig lugn med Emma Sunshine och min lilla Jens. Veckan kan inte börja bättre. Jag fyller veckan med skolarbete och tankar som känns lugna och stabila. Går på projektmöte och bakar morotskaka. Låter Ninja-M och Lisa-Marie sakta men säkert bli mina vänner i ett stimmigt café på plantagegatan. I mina hörlurar så finns mest Buck 65 och Fritte ser mig på Järntorget när jag sitter och gungar i min hiphop-rytm. Jag äter middag med Oskar och vi går upp till mitt älskade berg. För varje år, dag och vecka som går så känns han lika självklar i mitt liv som de allra närmaste. Han kommer vara kvar i mig en lång lång tid.

Höstdagarna känns som en tågresa. Mina olika vänner är tåg och transports-sträckorna är dagarna jag låter gå för att jag måste låta dem. Jag försöker leva i nuet och inte oroa mig för det som ligger bortom. Jag får feber torsdagkväll och ligger nedpackad i min säng när jag blir utmanad på FB-blackout av Ninja-M. På lördagen loggar jag ut och loggar in i mitt vanliga affelicious liv. På Hiphopfilm-dag på bibblan så återförenas jag med min andra valda lillebror Vagabond-Markus. Han är uppfylld av kärlek till sin kärlek. Elinor kommer och massa vänner och bekanta sitter i publiken. Tillsammans med dem så sprider jag affeismer över Jonsborg mat och utanför regnar det precis som alla andra dagar. På kvällen så går jag med min lilla Jens till Brew House och Open Jam. Unga förmågor bländar mig precis som de på Överjord gjorde en gång. Samtidigt så känner jag att detta är inte min värld längre. Jag är inte en av de unga längre hur ung än jag må se ut. På MAX så pratar jag och Jens det prat som är enkelt för oss två. Våra samtal känns så självklara och så enkla. Jag bara flyter och känner att allt är möjligt med honom. Söndagen går med poetry slam och vänner på hängmattan. Jag börjar bli lite matt av alla känslor och människor och utan FB kan jag inte ventilera.

*
Tankarna snurrar så otroligt mycket och när Örjan kommer på tisdagen så får han mig att somna som ett barn i mina snurrande tankar. Hela köket är fylld av mat och kakor och lugn. Ändå är jag lätt-irriterad dagen efter. Ninja M och Lisa-marie är de enda som får mig att le i mitt PMS-vresighet och sushin tillsammans med Lisa blir sådär fin och lugn innan jag beger mig till en vän som behöver mig. Han och hans lilla solstråle möter mig på ett regnigt Järntorget, och jag var nog inte beredd på det som skulle komma. Jag blir den Affe som jag tycker om bäst. Lugn och stark. Jag tar min annars så introverta mystiska väns alla inkapslade känslor som om jag vore en oändligt hav full av folks flaskpost. Hans värld är så vacker och jag inser att efter tre år så har jag blivit insläppt i den. Jag förstår inte varför. Men när jag åker därifrån så vet jag att jag är fortfarande bra för människor ibland.

*

Men dagen efter så bakslaget. Kanske är det folks alla känslor, kanske är det den smygande utmattningen, kanske är det bara naturens gång. Men bakslaget kommer och jag ligger i sängen igen och kan ingenting. Denna gång är jag beredd dock. Jag mejlar Ninja-M och ber honom anteckna åt mig i skolan. Jag ringer arbetsterapeuten och avbokar vårt möte. Från världskulturmuseet så ringer dem och efter det samtalet så blir jag alldeles nervig och klar i huvudet. Jag måste ut ur svackan. Nu. Jag måste det bara. Jag och Ninja-M bestämmer att träffas dagen efter och prata om den senaste utvecklingen på LIA-fronten.

*
(en parantes: inom loppen av 10 dagar tar följande män i mina liv kontakt med mig: min första kärlek som kommer efter 3 år och 9 månader komma till Göteborg. Han som jag anser vara den man som skadat mig mest från 2006 mejlar och magistern skriver på bloggen att vi måste träffas snart igen. Samt barndomsvännen som en gång friade till mig. Jag blir förundrad och undrar vad det är för märklig karma som pågår just nu)

*
Jag har inte sovit ordentligt i två dagar när vi ses dagen efter. Med tre timmars sömn i bagaget så går jag och han lika sömnlösa på Gullbergs Kaj och för en gång skull så sjunger inte Håkan om de trasiga cyklarna och avloppsrören som brukar ligga längst kajen inne i mig.

Istället så är luften iskall, himlen kristallklar och vi pratar om rädslor och det förflutna, och framtiden och rädslan inför framtiden. Han är så lik och olik mig att jag knappt vågar tänka på det.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till honom. Till skillnad från alla andra så kan jag inte avläsa några känslor från honom. Det är som det är alldeles tyst omkring honom berättar jag för Ulli och Sara senare. De skrattar och säger bägge: "ungefär som Edward och Bella i Twilight eller?". Ja lite måste jag medge motvilligt.

Jag berättar för honom att jag saknar min superkraft när jag är med han, min förmåga att känna av och formulera folks känslor. Få dem att prata om dem med mig och lösa deras problem.

Samtidigt som det skrämmer mig så är det så skönt. Jag känner mina egna känslor oftare med honom än någon annan för det finns inget annat där för mig att fokusera på eller distraheras av. Ibland när han är lycklig så känner jag hur fruktansvärd mycket som finns därinne och det fascinerar mig. Den insikt som slog mig den dagen var att han är en av dem som vars huvud och tankar kommer förundra mig i många många år. Det är som att stiga ner i Alice i Underlandet och denna gång så måste Alice gå ner till sin Mad-Hatter med öppna ögon men utan att stänga hjärtat helt. Jag har fortfarande ingen aning om hur det ska gå till. Bara att det är försent nu. Nu har resan börjat och jag får akta mig men avsluta den kan jag ännu inte göra.

*
Resten av kvällen präglas av hiphop och vackra starka kvinnor. Mina vänner och jag är på Pustervik och det är så många där som jag tycker om och som älskar hiphop med mig så starkt och intensivt att hela jag känns som vakna dagdrömmar. Elinor och Billie sitter på varsin sida av mig och Oskar ler sitt leende mot mig. Numera kan jag läsa av honom nästan lika bra som de andra. Hans värld är också vacker. Den natten bär jag rytmerna och mina vänners vackra världar när jag äntligen efter en hel veckas utmattning faller i en nästan drömlös sömn.

*

Dagen efter håller jag mig själv aktiv för att mota bort alla eventuellt mörka tankar. Jag har hiphop-flickorna Bita och Beghard på besök. Vi skrattar och växer tillsammans. Mens-värken jag burit hela dagen gör att jag stannar hemma på kvällen, ser på Bladerunner och får ett fint sms från Lisa-Marie som är i Sthlm. Jag har många röriga drömmar den natten men vet att de bara är drömmar.

Dagen efter kommer min superhjältinna Billie, hon sprider en doft av kryddor i mitt hem.  Om jag är Batman så är hon Robin. Utan henne hade jag inte orkat vara ensam i min Batcave de mörka dagarna. Jag får ett samtal från min drottning som gör att jag stammar fortfarande långt efter samtalet är över, jag vill ha henne bredvid mig, vara hennes vapendragare som alltid och som i allt annat. I denna fråga så är jag maktlös.

På improesin åter det slam återförening. Oskar Samuelsson och Kungsbacka-Alexandra är där. Emma Sunshine och Ruth. Och Fritte. Känns väldigt old school och jag har saknat dem allihop så mycket.Och jag saknar ännu fler. Sandra sandra min vän, vär är du min sötsak?

På måndagen har jag knä-inflammation och de skriver i skolan att de saknar mig. Ulli och Oskar kommer hem till mig och jag är flaxig och nervös inför veckan som komma skall men de verkar tycka om mig ändå. De ber mig lägga mig i tid men jag kan fortfarande inte sova ordentligt. Mördarfjärilarna i magen gör mig illamående.

Dagen efter så gör jag det jag velat göra sedan 2007. Tillsammans med Jens och Fredrik så gör jag tatueringen som jag längtat efter. Det känns som en nygammal start med den på min arm. Som en milstolpe. Återigen så äter jag på MAX med Jens och han är min ständiga följeslagare på den här resan. Jag lär honom och tar lärdom av hans fantastiska hoppfullhet.


*

Den hoppfullheten ser jag återigen när jag ser honom tillsammans med Navid, Oskar och Ninja-M på idépedia. Jag ser på dessa män i mina olika liv och det är överväldigande hur mycket möjligheter det finns i dem. Att jag finns på väldigt olika sätt i deras liv och blickfång. Innan Jens kommer till Svenska Mässan så vill trion läsa den nya tatueringen. "You may say I'm a dreamer..." börjar Ninja-M och "...but I'm not the only one" avslutar jag, för varje ord så slår jag lätt på var och en av dem och ler stort. Dem är ju drömmare hur cyniska än de försöker vara, de bevisar det den dagen. En dag kommer de erkänna det på riktigt för mig. Det vet jag. Jag pratar med Julia i klassen som också är där. En stark kvinna bland alla dessa drömmande män. Hon ger mig gåshud. Världen är på väg att förändras. Blir mer till vad jag vill att den ska bli. Jag måste bara hitta min roll i den innan jag kan bli en del av den igen.

*

Dagen efter så är mötet på världskulturmuseet det som börjar och som präglar hela min dag Elinor peppar mig efter mötet och Ninja-M gör kladdkaka till mig men jag är utmattad. Farligt nära att bryta ihop svacka utmattad. Men jag besinnar mig och pratar i telefon med mamma och pappa. Vi talar om döden och detdärandra som vi aldrig pratar om i min familj men som präglat mina mardrömmar den senaste månaden.

*
Dagen efter är jag knappt närvarande i skolan. Men Lisa-Marie och Ninja-M håller mig skrattandes, leende och jag känner mer och mer att utan dem hade jag ballat ur de mörka jobbiga dagarna i skolan. Resten av klassen peppar vår Hisingen Deluxe Runda och efter många äventyr och allsång med visa över vindars ängar och glädjerus så åker jag hem den kvällen och älskar min klass och mina sammanhang mer än nånsin.

*
Dagen efter väntar veckans sista prov. Att träffa min första kärlek aka Rob aka  Han som fick mig att bli kär till slut. Jag är ett neurotisk vrak innan. Vet inte hur jag kommer reagera. Tror in i det sista att det hela kommer bli inställt. Men när jag ser honom på andra sidan övergångs-stället så minns jag hur vi såg varann den där gången vid övergångstället vid Drottning-torget. Hur stor hans leende var då. Nu småler vi bägge men är så vuxna. Han tycker jag inte ler lika ofta. Jag ler lite när han säger det och suckar sådär som vuxna gör.

Efter lasagne och småprat och Imagine och tatuering-snack så kramar jag om honom och vet att hur än det går så har det gamla kapitlet mellan oss avslutats nu. Och den dagen kom till slut. När jag kommer hem efter Alex och Maryams fest i Biskop den natten så sover jag som ett barn för jag har äntligen fått closure.

*

På söndagen så överaskar Ninja-M och jag Lisa-Marie med bakelser. Jag kan inte låta bli att bli helt euforisk av att se på henne. Runt henne är världen så skimrande. Jag kan inte sluta le mot henne, mot min söndag. När Emma Sunshine kommer så inser jag hur många fina kvinnor som återigen finns i mitt liv. Jag måste försöka vara frisk för deras skull, för våran allas skull. För när jag mår bra är jag en helt fantastisk kvinna. Det vet jag. Jag måste bara må bra först. Och jag jobbar stenhårt på det ska du veta älskling.

*

Veckan börjar rörig och jobbig och skol-intensiv men jag stärks varje kväll av de människor som möter mig. Linda Pop-snöre som är på besök måndagkväll och Superstar Sara och min lilla skånska Högsbo-familj på tisdag. Jag berättar för henne om den insikt jag burit sedan resan Sjövik: jag har världens starkaste vänner som står bredvid mig när stormarna i och omkring mig rasar. Jag fattar inte hur de gör det men de överlever den här resan tillsammans med mig.

*

Håkan säger:

Jag sålde fjorton gram marocko finest
i korridoren på Åvägens studenthem
En dag ringde en "Klas" från ett skivbolag
och sa "det kan nog bli nåt av dig"
men jag läste inte ens kontraktet
för jag fick en tågbiljett och ett hotell på natten
nu tar jag med mig pengarna hem
för själen jag nästan sålde
Jag sitter ensam i parken
men jag gjorde alltid mitt bästa för den jag älskade
Dom kommer kliva på mig
dom kommer kliva på mig igen

*

Jag tänker på Ninja-M som har så många många resor fler än någon annan jag vet. Och Lisa-Marie som är så vacker på alla sätt att jag knappt kan fatta att hon vill vara min vän. Och min kära älskade lilla Jens som följer mig på alla äventyr samtidigt som han är på väg att bli en av de som kommer få saker att hända. Och Ulli som tar sin motgångar såsom en sago-drottning skulle ha gjort. Och min finaste Thom som hela tiden känns ständigt närvarande i mitt liv trots att han är så långt bort. Och Superstar Sara som skiner klarast och firar fem år i mitt liv i år. Slutligen min första kärlek som jag till slut fick se igen. Som vars ögon är lika klara som himlen ovanför Gullbergs Kaj den där fredagen med M. Vem ska jag citera egentligen? Håkan? Inte denna gång trots att han oftast har rätt. Istället citerar jag Shane och avslutar:

Det är galet galet galet mycket just nu. På alla fronter. Men guess what? Jag drömmer fortfarande om att drömma. Då är världen som den ska. Ett snapshot från långfredag 2007. Jag sitter och väntar på bussen ute i råslätt med Thom. Vi sitter på en bänk med våriga buskar och knoppande träd. Och jag berättar för honom om tatueringen jag vill göra.  Ett John Lennon citat: you may say I'm a dreamer but I'm not the only one.

De senaste dagarna, veckorna, timmar har jag mer och mer insett sanningen i dessa ord. Längre uppdatering kommer snart.


*

Jag saknar min familj ibland så att jag blir galen ibland. Det enda som är större än både kärleken till dem och mig själv är kärleken till Göteborg. Den hjälper mig att härda ut när saknaden blir mig övermäktig. Den och den valda familjens stöd. Det är söndag natt och jag är inte utmattad. Sömnen känns långt långt borta. Som om den var på ett annat land.

Tre snapshots innan jag försöker ge den en chans:

På lördagmorgon vaknar jag kl 05 på morgonen mot min vilja. Mardrömmarna är suddiga. Jag minns dem inte. Minns bara gryningen. På lördagnatt somnar jag däremot som en ängel. Det stora sagohuset som är Billie och hennes familjs känns så givet, som om jag alltid varit där. Deras vänner känns som gamla bekantskaper och min älskade Billie är om möjligt ännu mer lik en sagofe. Jag kan inte sluta le och förundras. I mitt huvud försöker jag hitta orden som beskriver hur lugn och glad alla dessa vackra färger och tyger och människor gör mig, men det saknas ord. Det saknas ord.

På söndag är hösten i Göteborg som den är vackrast. Tillsammans med Anton så fortsätter de fina samtalen. Det var inte en slump de senaste gångerna. De fina samtalen är något vi kan lita på då vi går mellan gravstenarna och de fallna löven. Jag känner mig som en levande bland de döda. Som en drömmare fångad i verkligheten.

Slutligen ikväll: Emma Sunshine och min lilla Jens kommer och affetackerar mitt hem och det är varmt och oskuldsfull hos mig helt plötsligt. Deras solsken sprider sig längst mina väggar, skratten ekar. Jens läser en nyskriven dikt som handlar om mig och jag blir mållös (inläggets titel är namnet på dikten) Vet inte riktigt vad jag har gjort för att göra mig förtjänt av hans ord och kärlek. Jag kan bara hoppas att jag kan leva upp till hälften av den vackra människa han ser mig som.

Sensmoralen av dessa snapshots?

Jag saknar min familj men den valda familjen finns med mig hela tiden och dem hjälper att vilja vara frisk, att kunna bli frisk trots att jag saknar så mycket och många att jag knappt inte kan andas. Jag tänker på det och låter doften av den höstiga Göteborg komma in till värmen hos mig från mina halvöppna fönster.

Arbetsterapeuten har en blandning mellan småländska och halländska när hon säger med en mjuk vänlig men ganska så bestämd röst att det är helt okej att jag ber folk om betänketid när de frågar mig om saker jag ska hänga med på. Och vikten av ordet NEJ. Vi bägge är kluvna åt min kalender som ibland består av tre färger, en highlight-penna och när det är som värst post-it lappar. Och ena sidan så är det vila vila vila jag behöver efter de långa skoldagarna. Och andra sidan är det flytet. Att jag känner den när jag är med mina vänner, debatter och i kulturprojekten. Lycka vs Hälsa. Hälsa vs svacka. Svacka vs vadå?

*

Jag ska låta facebook sammanfatta veckan:

har haft söndagssamtal med Thom, tycker att poesin är finast tillsammans med mina fina vänner och att The Deer Tracks gör sig bäst på ett blåsigt Röda Sten när jag matar en svärm av fåglar. Efter 25 år har jag slagits av den naiva insikten att jag be...stämmer själv vad jag gör under mina helger, inte vad som förväntas av mig. Jag kan t.ex. vara *ledig*. Bättre sent än aldrig Nu: Emma Goldman.

Mycket riktigt så gick jag till Röda Sten och när fågelsvärmarna svepade omkring i regnet så storskrattade jag. Var så barnsligt lycklig åt det här ögonblicket som bara var min. Som var totalt pure. På slammet så finns vännerna, skrattet och kramarna. Men det är Röda Sten stunden som gör hela mig till den totala sinnesfrid som vaknar på andra sidan morgonen. Efter ett myssamtal med Thom så somnar jag läsandes in i en totalt utvilande sömn.

*
var först i skolan och är utvilad för första gången på 10 dagar, mitt huvud känns som klarblå hösthimmel

går på möte för att se om förra veckans idé är möjlig och för att ta reda på om det är min egen dröm.

bearbetar idéer, fixar mat till matgruppen och lever i nuet.

På måndagen så är allting som nytvättade fönster. Kristallklart och kripigt nytt. Utvilat. Men det är något som fattas. Jag kan inte sätta på fingret på vad. Den hemliga mötet gör att jag får en idé om en LIA. Jag försöker uppbåda energi att fixa det som behövs. Pappa och mamma har långsamtal med mig igen om de senaste veckornas svackor. Pappa säger om och om: sluta oroa dig så mycket, lev i nuet. Ta en sak i taget. Lev i nuet.

*

har tvättat håret med bananshampo, ska ha på sig sina lila haremsbyxor och drömde inatt att hon slogs mot och blev blev uppäten av en jättegigantisk spindel.

min definition på en fantastisk vacker morgon: the deer tracks i mina öron, kall höstluft i mina lungor och att krama Magnus dreads på 60 bussen.

är äcklig fräsh enlig sin klasskompis, dricker varm choklad och har jens lekman slingor spelandes i sitt huvud

vill tacka Oskar Hanska som hämtade hem hennes lila harembyxor från Uppsala. Tydligen så ger dem ninja-vibbar enligt insatt klasskompis. Hör du det Oskar? NINJA!! Inte hippie!!!

På tisdagen har jag flytet. På nåt märkligt sätt vet jag nästan varenda svar på lärarens fråga trots att jag inte har läst marknadföring (om man nu inte räknar mediekommunikation kursen i gymnasiet men jag vet inte om det är nåt att räkna med) Jag är affelicios som fan och sådär krispig lycklig. Jag får fina ord av klasskompisar, går på möten i mina lila kläder och är bara...helt okej med allting. Vågar jag säga lycklig? Jag vet precis vilka som gör mig lycklig och varför och det skrämmer mig en smula att släppa in dem...men jag gör det ändå. När jag glider omkring i det lila skimret så känns allting lätt. Det är lätt att släppa in folk trots att jag gör de mot mitt bättre vetande.

*

har Everlast på repeat i min skalle: "You say you want a revolution, well, get on board We'll start a new crusade, we'll start a Holy war Don't need no orders, don't need no plan I don't need nothing but the stone that's in my hand"

detektivbyrån, heroes, ichi the killer, everlast, the deertracks, thaimat och ex antal vänners romaner. hemma hos mig är kulturen mångsidig. eller som vi säger här hemma: schizo.

Jag är helt utpumpad efter onsdagens lektioner. Det är så sjukt intensivt och de tidiga mornarna som blir ibland tidigare än jag planerat (går upp kl 05.30) gör mig helt utmattad. Jag somnar på soffan utanför klassrummet efter lektionen. Tar en snabb intensiv halvvaken powernap. Alla röster och ljud omkring mig blir bara ett kollage utan innebörd. När jag vaknar så ligger det en dvd bredvid mig lämnad av M såklart, han hade med sig japansk film precis som jag bad honom. Jag blir märkligt rörd och känner mig extremt barnslig. Men det är okej. Det är okej att bli glad för saker.

*

kommer hem efter en sjukt lång dag som började att jag fick se en spårvagnsolycka, världens längsta skoldag, middag med elsa-fina, graffiti-debatt, abe och josefin häng i majena och slutligen helt kick-ass musik i kulturhamnen vilandes i finfredriks ...armar. Visst är det fint att vara vid liv en dag till?

Jag skulle egentligen tagit en tidigare vagn än den jag tog. Jag kan under dagen inte sluta tänka på att jag kunde ha suttit i den vagnen som krashade. Tänker på ambulanserna och brandbilarna och poliserna. Slutet skrämmer ingen mer tänker jag men när jag efter den långa långa dagen och många skratt sitter på Kulturhamnens golv, lutad mot Henkes knä så börjar tårarna rinna. Jag känner hur lång den här dagen har varit. Hur mycket JAG existerar i mig själv. Kött och blod och ett bultande hjärta. Ett liv som är JAG. En styck levande JAG vad nu det innebär. Och jag blir så lättad att det kommer en dag till imorn även om jag inte alltid vet hur jag ska hantera den dagen. Men den kommer.

Och i finfredriks armar sover jag, han leker med mina händer och mitt hår. Jag minns Abe och Josefins värme och graffitins färger. Jag minns de fina orden som jag delade med Elsa. De varma hamburgarna jag åt på MAX med Jens tidigare i veckan. Alexandra som kramar mig i skolan. Elin som skrattar och rodnar när jag säger att hon ser fräsch ut. Dag som visar mig den lilla kinderägg leksaken han fått av mig. Lisa-marie och våra soliga sushi samtal. Allt det här har kunnat hända för det fick finnas en dag till.

Jag avslutar här med att tänka på dagen som gått och jag tänker på det mjuka fina samtalet med Thom där en del av det skär inombords fick komma ut. Arbetsterapeuten säger till mig att jag inte kan ta ansvar för alla omkring mig, när jag berättar för henne att jag inte orkar prata om vissa saker med folk omkring mig. Att jag är rädd för att göra dem ledsna eller belasta dem. Det finns en mottagare av det du berättar säger hon. Och han eller hon tar själv ansvar för hur mycket de pallar.

*

Idag tänker jag på en som inte längre lever. Han fattas mig så otroligt mycket. Fortfarande. Jag ansåg att han inte var min sorg. Frittes, Stefans och Thoms. Men inte min. Men jag bär det inom mig jag med. Och ett filmklipp med honom startar igång den där förgänglighets-rädslan. Att allt och alla kan ta slut när som helst.

Tidigare idag så ber jag arbetsterapeuten att ge mig verktyg att liksom männen omkring mig kunna filtrera bort alla andras känslor, så jag kunde vara starkare. Hon svara: men det kan jag inte. Du är den du är. Utan dina känslor och din omtanke om folk så är Affe inte Affe helt enkelt. Jag suckar och säger att jag är så trött på att vara så trött. Hon säger att den tröttheten måste jag vila ut. Att det kommer ordna sig. Jag tänker på mina vänner och krispiga mornar. Fågelsvärmar på Röda Sten. Och tänker att det kanske kommer göra det.

*

Dom säger lev idag som din sista dag
skulle jag leva idag som min sista dag skulle idag
vara min sista dag

Regnet ramlar utanför under min söndag precis som Håkan ramlar den dåliga gatan fram. Det är något tidlöst över det. Som om att vissa saker förändras aldrig. Men ändå är det just tiden som slår mig med full kraft när jag tänker på veckan som gått. Den sjukt snabba tiden som går och de svartvita kontrasterna mellan åren, dagarna, månaderna, timmarna, oändligheten. Det väcker en stillhet i mig då jag försöker sortera och fundera klart över alla intryck som rusat i mig denna vecka. Och jag försöker skriva om det så kortfattat som det bara går.

*

På måndagen är jag på Global forum och Svenska Mässans tjusiga stora lokaler. Får flashbacks till alla konferenser som jag blev skickad till som tanig liten tjugoåring. Då var jag storögd, nu var jag lite lätt blasé och smått äcklad över vissa saker som präglade det hela. Som alltid var tanken god men i praktiken så blev det stundtals väldigt fel. Men nog om det. I ett samtal med en KV-07:a som vars tankar och erfarenheter liknar mina så fann jag embryot till en idé om en handlingsplan till en framtid. I det samtalet så kom jag till slut fram till Göteborg mentalt, hela dagen hade jag nämligen vart långt nere i södra Sverige.

*

Men dagen efter så kommer priset. Jag dalar ner rakt ner i en svacka som är så mörk att jag inte vill tända lamporna på hela dagen. Jag beordrar mig själv att skärpa mig. Hittar en barndomsbild på mig själv som blir en facebook profilbild. Känner mig så extremt mycket som det barnet.

*
Dagen efter är det projektarbete och jag skrattar med min grupp, glömmer bort det andra. Lugnet som oftast mina klasskompisar inte får kommer fram under en eftermiddags-diskussion långt uppe i Lagerhusets-lokaler. Jag vågar släppa in dem lite lite mer. Jag ser kontrasterna igen. Och likheten som gör att kontrasterna uppstår. I de människor som handlar tvärtemot min hippie-anarkist moraliska principer har kontrasterna uppstått just pg av att de är lika mig. Bara att de valt en annan väg. Ingen av oss har fel eller rätt. Men det var en insikt som fyllde mig med rymd och lugn. Vi äter sushi och återigen så får Lisa-Marie och M se mer av den Affe som är mer den som finns i den här bloggen, den av mina jag som jag är långt bortom skolan, den som är reserverad oftast för andra vänskaper än de i skolan. Det skrämmer mig och får mig att le ett försiktigt leende när jag senare på jakt efter Godis tillsammans mde Lisa-Marie råkar på Oskar. Då växer leendet till ett affe-skratt och jag älskar älskar älskar att vara vän med andra lång och de som går på den. I ett samtal på vagnen hem med en helt annan klasskompis så börjar svackan lyfta sig från mig. Som om den svarta filten bara lyfts. Jag diskar min disk, duschar, äter varma mackor och kollar på Heroes. Kylan som prägalde min gårdag kan inte längre göra min blickfång mörk.

*

Dagen efter så fortsätter skrattandet. Dock börjar veckans sömnlöshet göra sig påmind. Bara för jag sover så sover jag inte gott. Mardrömmarna ramlar in mellan mina ögonlock. Men jag räds inte. Fokuserar på nästa dag och facebookchattar med Lisa-Marie, kollar på BD filmen och tänker återigen på tiden som går går går går går och springer plötsligt ifrån mig som om den antigen lekte fatt med sin låtsaskompis som jag inte ser. Eller att den flyr ifrån mig för att jag inte vet hur jag ska vara dess vän.

*

På fredagen får jag kladdkaka av M och jag blir häpen och glad och smått förundrad. Vem är du vill jag fråga honom, men det är varken tiden eller platsen för det. Kanske kommer det aldrig bli det. Kanske mår jag bättre av att inte veta. Jag ser på min grupp och jag blir väldigt varm om hjärtat som dock fortfarande präglas av förra veckans panikångest. Fortfarande så fladdrar det inom mig som en orolig fjäril. Vill ut. Pararellt med veckans händelser så mejlar jag med någon som ska diskutera mitt än så längre hemliga embryo till idé. Jag håller det hemligt för alla för att se om detta är något som är min egen dröm.

*

(en tanke som är en bärande präglande tanke som jag burit på hela veckan är denna: jag har inga egna drömmar kvar. jag har uppfyllt alla andras drömmar så länge att jag inte har egna kvar. senaste gången jag hade en dröm som bara var min var den om kärleken till han ifrån våras. jag ville ha honom så bad, och det var ingen som påverkade mig åt den riktningen. Jag ville det själv. Jag drömde om det mot min egen sunda förnuft. Och när jag försökte uppfylla det så gick det inte bara dåligt utan det gick till att bli den mardröm som var min värsta skräck. Jag minns inte längre vad mina drömmar är. Jag vet inte ens längre om jag vill ha några. För varje gång jag drömmer, sätter ord på det så berövas jag på det på nåt sätt. Jag kan inte längre ta den besvikelsen, den sorgen. Förlåt mig, men jag är inte stark. Inte ens jag.)

*

Under fredagen har jag ont i magen, är hög på kladdkaka, ler lite euforiskt och är väldigt väldigt sömnig. Men ändå fortsätter dagen hända. Först Amanda-middag. Sedan Kulturnatta. Sedan Hillevi-häng. Jag kan inte längre ta in mer. Jag skrattar med Hillevi åt vår "labil och stabil" myntning, är affelicios med finaste Amanda, mysryser av den sköra musiken på konsthallen som en av mina klasskamrater spelar och går klädd i svart. Den natten sover jag gott med Hillevi vid min sida men det blir för få timmar och för många tankar för att jag ska känna vilan. När jag somnar in så minns jag mina egna ord till Hillevi. De om att jag ger upp nog snart och låter myndigheterna göra vad de vill med mig. Att jag inte kan leva ett helt liv om jag ska vara såhär hela tiden. Den här svärtan, den har beroendet av min omgivning, de ständiga svackorna. Jag blir faktiskt ledsen när jag tänker på det och konstigt så känns det skönt,  för det är min egen sorg jag känner. Inte alla andras. 

*

Jag vinkar av Hillevi och hämtar upp Amanda. Efter att ha lett henne rätt i stan så träffar jag på min finaste lilla Jens. Vi äter på Old Corner, drottning Ulli kommer förbi och samtalen med dem fyller mig med en känsla av att allt kommer lösa sig på nåt sätt till slut. Hur vet jag inte. Det vet man aldrig.

*
På vagnen möter jag Senait från kvinnojouren och hon påminner mig om ett liv som jag nästan glömt bort att jag levt. När jag senare beger mig till de skånska tvillingflickornas fest så har det mötet och göteborgs kalla höstsol kastat ett skimmer i skuggorna som är förra nattens tankar och våndor. Jag blir varm och glad och chillar med mina hiphop-pojkar trots den enorma fysiska tröttheten. På vagnen hem träffar jag ytterligare en fantom från det förflutna, Lars som en gång ritade mig som en manga figur. Vi snackar rollspel innan jag ramlar ut i den kalla klara natten och ramlar in i den varma lägenheten där vackaste Amanda ligger och sover tyst som en mus.

*
På morgonen vaknar vi tidigt, jag bakar scones i sann Amelie i Majorna stil precis som jag gjorde förr i tiden. Jag försöker sova när hon åkt men alla tankar snurrar i mig. Jag mejlas med med den mörkögde M en smula , småler  åt att jag fortfarande inte begriper nåt och känner plötsligt hur en Röda Sten längtan hugger till. Jag vill vara där nu. På den plats som är min vackraste och där min Billie finns med mig åtminstone i anden. Därför väljer jag att gå dit nu, så fort det dushats och färgmatchats.

*

Och hur avslutar jag? Kan jag verkligen det? Ibland känns det som jag skriver för att sätta punkt för saker. För att kunna gå vidare. Men tiden tiden tiden älskling, den är inte styrd av ord. Utan den bara finns så länge jag finns. Jag finns fortfarande mellan höstsolen och stjärnlösa "kan inte-vill inte" dagar. Och världen är punkrock. Vacker och trasig. Barnslig och nattsvart. Rebellisk och såld till kapitalismen. Så mattias alkberg får avsluta den här veckan innan söndagen fortsätter att rinna ut till tiden och regnet utanför.

*

Ordagrant verklig ondska finns
inget snack om det jag har sett den
Ordagrant det var en verklig grej
en omständighet som skadade mig

Huvuden ska rulla somligt måste vedergällas
Somliga människor med verkliga namn hyresvärdar

Ordagrant det var Klas Östergren
författaren till fantomerna som räddade mig
Ordagrant det var punkrocken
musik såväl som retorik som formade mig

Huvuden ska rulla somligt måste vedergällas
Somliga människor med verkliga namn hyresvärdar

Ordagrant det var mina barn
alla mina fina fem som lärde mig
Ordagrant och du förstås
alltid du att kärlek finns
Jag hade nöjt mig med mycket mindre men jag fick allt
Kärlek blåste liv liv i mig och ändrade på allt

Jag stiger på ett tåg i Emmaboda och ser på rälsen med nygråtna ögon. Det dröjde inte länge innan tårarna började rinna när SJs  kust till kust tåg åkte från Karlskrona. Jag lyssnade först på American Pie med Madonna för att hålla mig cool och tuff, men inte hjälpte det. Jag blev rastlös istället och det började bränna i ögonvrårna. Jag försöker svälja klumpen i halsen. Biter mig i läppen. Lyssnar på en halv låt, minns inte vad. Nej det funkar inte. Sätter till slut på Håkan. Kom igen tänker jag. Skärp dig nu. Klubbland rusar rakt in i mig och tvärtemot från det jag förväntat så gråter jag nu på allvar.

Hela helgen rusar igenom mig, jag springer på dåliga gatorna och ser på de vackra himlarna. Och jag känner sprudlande skratt i magen och maktlösheten inför mina sorger. Jag minns blåsiga nätter och ljusa mornar. Jag minns hur jag säger: "jag tror på kärleken, det är kärleken som inte tror på mig." Och jag känner saknad i varenda del av min 161 centimeter långa kropp. Efter en vän som förstår mig bättre än någon annan. Efter den lyckliga flickan som är jag när jag är där på besök och mest av saknar jag efter att få skratta som jag fått göra under den här helgen.

*
Som alltid innan mina resor så är det en tågresa dit som är i min väg. På fredag-kväll åker jag med solsken i hjärtat efter att Lisa-Marie sällskap. Göteborg är vacker i höstsolen som bara Göteborg kan med henne. Väl på tåget så smyger sorgerna sig på mig. Jag tröstar mig att plastlillebror Markus har funnit kärleken och att två mörkögda poeter väntar på mig i Karlskrona med massa kramar och fnitter.

*
Imman i glaset är oemotståndlig när jag väntar på perrongen i Karlskrona (som för övrigt är lika öde som stationen där min morbror bor i Tyskland). Jag taggar namnet jag slutade tagga för nästan precis ett år sedan. Jag leker fram bokstäverna som det borde vara, märker knappt hur männen som är mina vänner kommer från varsin sida av mig och kramar mig. Thom på ena sidan och Josef på den andra. Tryggare kan ingen vara. Släpp mig aldrig vill jag pipa men påminner mig själv om att jag är en tuff tjej med mörka ninja ögon. Jag går emellan dem, har dem på varsin sida och lyssnar på deras ordlekar och hur de retas med mig och varann. Inuti jublar jag. Äntligen är jag här.

*

Väl hemma hos Thom så väntar älvan Veronica på oss med stora pigga ekorrbruna ögon. Och bullar. Och värme. Tågets iskyla lämnar mig. Ett gitarr-rum och en massa hippiefärger överallt. Varför får jag inte vara såhär varm jämt? Jag sitter med Josef och Thom, tillsammans så skrattar vi. Hela veckans sömnlöshet känns i varenda muskel men jag vill inte somna ifrån dem. Jag vill suga i mig varje ögonblick, varje gång som Josef high-fivar och skämtar på sin Blekinge-dialekt. Varje gång Thom ramlar omkull av skratt så går det en eufori-våg igenom min kropp. Fortfarande kan få saker göra mig så lycklig som att han är lycklig, fortfarande kan jag inte sluta fånle när han skrattar sitt feta gapskratt. Tillsammans så är de Provac för mig. Vi snackar SM-hångel från 2008, gemensamma vänner och minnen, rollspel och Josef gör sin creepy pedofil-psykolog min. Jag skrattar och skrattar så att magmusklerna värker. Här kommer lyckan för hundar som oss.

*
När Josef gått och älvan sover så kommer Thom-lugnet över mig.  Den som bara han kan väcka och bemästra utan att han ens anstränger sig eller är medveten. Den som Ruth brukade se på mig att jag längtade efter, varje gång han kom och for våren 2008. Där ingen ingen ingen nånsin kan skada mig. Han stänger av min dator , kramar mig gonatt och jag glider bort till en sömn som gör mig lika osårbar som Claire i Heroes.

*

Morgonen därefter känns som att vakna antigen hemma i Stenhagen eller hos min morbror. Musik och varmt och lyckligt. Jag vet att snart kommer vardagssorgerna på en och samma gång, när noradrenalinet springer i mina synapser, då tabletterna som är min vuxenmedicin intas i vanlig ordning. Jag drar ut på det så länge det går.

*

Vi rollspelar och jag försöker vara så närvarande som det bara går. Men jag kan inte hjälpa att istället hela tiden absorbera Thom och Josefs känslor. Josefs lekfullhet som spelledare, hans hängivna koncentration på spelet och det lilla halvleendet som aldrig lämnar honom. Och när Thom kommer igång och börjar flippa med sin karaktär så kan jag inte slita mina ögon ifrån honom. Det här är det roligaste jag vet tänker jag och myser för mig själv.

*
När rollspelarna gått hem så är det film som gäller, som alltid med Thom. Bruno som alla tjatat om ses och jag omväxlande skrattar, chockas och förfäras. Efteråt är jag fysisk trött och vardagssorgen har växt sig till en likgiltig tomhet, kanske för att jag varit så avslappnad. Jag hävdar att det är ingen idé att riskera mer för kärleken, att den inte är värt det. Thom säger emot mig gång efter gång med orden "det är värt det. den ledde ju till dig". Jag fattar först inte, förstår inte vart han vill komma. När jag förstår så tycker jag att han har fel. När sorgen grävt sin tomhet i mig så ser jag bara hur mycket jag kostar folk på minuskontot. Då kan inte ens Thom övertyga mig om motsatsen. (den där svärtan, som klibbig tjära, är våldsamt mycket starkare än mig och er)

*

Vi beger vi oss ut till den blåsiga natten. Under vägen så försöker jag analysera något som jag nu längre inte kan minnas och Thom kan inte låta bli att retas med mig. Jag får nästan den där rösten mittemellan skratt och låtsas ilska och ögonblicket efter känner jag den enorma kramen från den som Ulli en gång sa spelar i en division för sig själv i mitt liv. Jag tänker på alla kramar som han gett mig, som varit ankare i det stormiga som är mitt liv. SM natten 2006, skärtorsdagen 2007 och backstage på Överjord när Olivia kör poesi "...för det är inte lätt att vara busschaufför". Plus säkert tjugo-elva kramar till som jag inte kan skriva om för då skulle det bli för hippie. Och det vill vi ju inte. De stormiga sorgerna kan blåsa hur bäst de vill, tomheten gräva sin egen grav och naiviteten härja som den vill i mig. En enda sån kram är som en hel superhjälte för mig.

*
På festen stickar jag, återigen tar jag mest in alla de andras känslor men jag finner en vän i ett samtal som går rakt in med en flicka som har ögon som mina. Som har tusen sorger fler än mig men vi är samma andas barn ändå. Jag ser så många av de sorger jag ännu inte kunnat sätta ord på i hennes förstående ansikte. Dem som inte ens psykologen vet om. Dem som mina vänner kanske kommer få veta någon gång när jag är stark som en ängel. Jag hör mig själv försvara kärleken trots att jag en timme tidigare tagit avstånd från den. Jag ler inombords åt mitt jävla hippie-hjärta som jag aldrig kommer ifrån. Det samtalet betyder mer för mig än tusen fester som jag får inbjudningar på facebook.

*
På vägen hem så kommer Arefeh äntligen fram. Thom får lyssna på det kanske tyngsta av allt just nu: om den viktlösa och förlamande tomheten som jag skulle hatat om jag brydde mig tillräckligt mycket.  

Vi pratar rollspels-snack och går förbi ett hus som får Thoms ögon att lysa. Han börjar prata om en framtid som jag knappt vågar kasta en blick på. I mitt huvud föreställer jag mig hur jag tar hans hand och går långsamt med honom i den. Kollar försiktig omkring mig, ser på det som egentligen är hans framtid. Ser att det kanske finns en plats för mig med. Jag frågar om jag får hälsa på honom, han säger att jag får det.

När jag skriver det såhär svart på vitt så låter det säkert banalt men för mig var det en sinnesfrid ögonblick. Min egen framtid som jag är livrädd för, som gör att jag knappt längre vågar hoppas eller leva mer, blir lite mindre läskig eftersom jag tänker att om Thom är där på nåt sätt så kanske den inte behöver vara så mörk och vuxenläskig.

Huset vi gått förbi är som familjen Darlings i Peter Pan, har stora fönster. Jag ser hur jag själv kommer flygande förbi som en Peter Pan på besök hos sin Wendy. Affe som flyger förbi Thoms framtida hus. Den lilla bilden är full av en mild vemod och en försiktig naiv förhoppning om försoning med min framtida jag. Jag bär den med mig som en lysande glaskula inombords, lägger den i skattkistan med de andra värdefulla glaskulorna. Jag känner mig en smula girig  och självisk när jag kollar på dem men det skiter jag i. Dem är mina, bara mina. Om jag inte vaktar dem precis som ett troll-prinsessa i en John Bauer saga så kanske en komplicerad missförstådd man som jag blir kär i eller en cynisk insikt stjäl dem.

*

Hemma så somnar jag precis som kvällen innan. Trygg och fnittrande. Barnslig oskyldig. Omedveten om utseende-komplex och framtidsångest. Långt bort från alla mardrömmar. Lycklig.

*
Morgonen därefter så leker jag och Thom oss vakna. Det sprudlar fnitter från och i mig som är så simpel och underbar. Så ren från allt dåligt. Jag går i den känslan och glider sakta sakta bort från nuet, ser hemresan framför mig. Vägrar ta in något mer för att inte förstöra det vackra jag har inombords. Den ljusa morgonen är som hämtad från de lyckligaste dagarna under 2007.

*

Kanske är det därför jag inte vill hem, inte vill växa upp, inte leva alls  i min dimmiga framtid. För jag har redan haft mina lyckligaste dagar. Dem har redan varit. Jag kan inte föreställa vad som kan finnas i framtiden som kan göra mig lycklig. Jag kan inte känna att det väntar mig fler lyckliga dagar i framtiden. Jag vill se dem men jag kan bara se alla mina strider, och oavsett om jag är vinner dem eller ej så kvittar det. Jag kommer aldrig kunna vara så lycklig som jag var 2007. Jag är inte densamma. Världen är inte densamma. Mina synapser har sedan länge fått vetskapen om vardagssorgerna, en insikt utan öppet köp. Bara i få sällsynta åtråvärda ögonblick kan jag känna den lyckliga sinnesfriden. Den sorglösa barnaglädjen. Några av dem är minnen som blev till denna helg vid staden som ligger långt ner i Sverige, där havet blåser in stillhet i min nattdrömmar. Dem kan ingen ta ifrån mig.

Jag vågar inte längre hoppas på att vara lycklig i framtiden, inte på det sätt som alla önskar mig. Som jag själv en gång har önskat mig. Det enda jag i mina starka stunder vågar hoppas på är de korta lyckliga ögonblicken med mina vänner, med musiken, från de höga höjderna och i de enkla skratten under ljusa dagar.

Jag sa en gång till Mattias att lyckan för mig numera är en transportssträcka mellan olyckorna. Mer än nånsin känns det som en sanning. Men det spelar faktiskt inget roll, det gör inte så ont längre. Jag har det så fint i de stunderna så det är värt att de bara är högst tillfälliga, inte menade för mig, att jag bara lånar dem från andra, att jag får dem för att andra väljer att ge dem till mig. Jag vill och hoppas att jag kan någon gång återgälda allt det här.

*

Tåget jag sitter på för mig närmare till min älskade Göteborg. Att älska Göteborg är fortfarande trots efter så många år lika enkel som att andas. Så länge mitt hjärta slår så älskar jag den staden, mer än mig själv. Jag älskar min Göteborg lika mycket som jag älskar mina vänner, lika mycket som det finns stjärnor över Röda Stens natthimmel. Jag är så tacksam för den kärleken.

*

I min väska har jag älvans fantastiska kanelbullar och i mitt hjärta  bär jag på en stillsam väntan på nästa lycko-upplevelse. Det spelar ingen roll om den kommer nu när jag äter kanelbullar eller om en månad eller nästa gång jag möter mina kalejda-vänner. Eller i ett samtal med Ulli. I en middag med Sara. I ett sms från Billie. I en dikt. I ännu en vacker nattpromenad med Håkan spelandes rakt in i mitt Göteborgs-älskande hjärta. Eller i nästa stora kram som Thom ger mig när jag anar det som minst.

Det räcker med att jag vet att det finns där framför mig någonstans i horisonten. Antagligen hade Oskar kunnat skriva det här tusen gånger bättre, mer kortfattad och poetiskt än jag kan. Men det betyder så in i helvete mycket för mig, mer än ni nånsin kan ana. Det är allt jag har kvar i mig själv och det är fortfarande något som ingen kan ta ifrån mig. För det vaktas av något som jag inte har ord på men som är verkligare för mig än någonting annat denna söndag-kväll när jag åker tåg igenom Småland.

*

Jag ville skriva en liten visa,
där ögonblick blir till evighet
Men ord blir stumma och toner döva,
och visans tanke blir hemlighet.
Det bliver en hemlighet

Jag vill ju bara sjunga
Jag vill ju bara sjunga

Så händer det. Klassresan som jag fasat för hela sommaren kommer. Det börjar förvånansvärt bra. Jag är så jävla mycket Affetamin så mina stackars klasskompisar fick sig en chock antagligen. Samtidigt så ser jag i ögonvrån hur en del av dem ler. Om det hade fått vara så enkelt.

*

Övning efter övning gör att jag mer och mer får dem där ångest-fjärilarna i magen. Får hela tiden svälja den tjocka klumpen i halsen. Jag blir rastlös sådär som jag var förr innan tabletterna, kan inte sitta still på rasten. Den dagen kändes som att gå på lina på cirkus. Mörket omger mig men långt uppe där jag ska balansera så är det ljusa spotlights. Jag ler och skrattar men vet att mörket under mig är flera meter och oändlig. Jag måste vara försiktig. Så jävla försiktig. Så jag inte snubblar rakt ner i tomheten.

*

Går på promenad med ipoden ute i den nattsvarta skogen. Nordpolen sjunger till mörka elektroniska ljudslingor för mig och för en gång skull så är jag inte fullt så rädd för det mörka för det såg ut som det kändes inombords. Den där tjocka svarta muren som är mellan mig och min framtid, den som finns i mitt huvud blir verklighet där ute i skogen. Jag ser till en början inte mer än en meter framför mig. Jag blir sakta men säkert lugnare.

*

Jag ringer Thom, min vana trogen. I en gunga så gungar jag och försöker få honom att distrahera mig från att jag vill hem NU och ALDRIG tänka på min framtid nånsin. Sätta på en pausknapp helt enkelt. Det går sådär. Bättre går det när K.Sun i klassen, Lisa-Marie och jag lyssnar på gamla pojkbandslåtar och snackar vikten av Spice Girls. K.sun fortsätter spela gammal hiphop och R'n'B från barndomen i Stenhagen, musiken gör att jag slappnar av till slut.

*

Men tystnaden får mig att vakna flera gånger under natten. Därför får jag inte mycket sömn. Vaknar med lite för mycket Affetamin i kroppen. Så mycket att en av klasskompisarna säger att jag ska lugna ner mig. Det går sådär.

*

Förmiddagen är en dimma. Minns inte så mycket förutom att garnet jag stickar med trasslar sig hela tiden, hur jag feedbackar Elin, klarar inte av att skriva på min egen handlingsplan för den där mörkret börjar bli som svart tjära. Klibbig och ångest-tjock. Som Venom i Spiderman så klibbar det sig runt mina hjärtslag, det är nästan så att pulsen ökar för att jag ska kunna mota bort honom från den. Det kickar igång panikångesten som jag sluppit i nästan en månad nu. Muntorrheten gör att jag inte klarar mer.

Jag går ut från storstugan och lägret och från allting. Vet inte vilket håll jag går åt. Bara att jag inte vill vara här mer. jag vill hem. byter stig, byter en till stig och skakar inombords. till slut lägger jag mig på en sten och det är som det är kramp i min bröstkorg. Ramlar ner från stenen, slår i midjan på nåt sätt och får så SJUKT ont. Detta är räddningen. För då börjar jag till slut storgråta, kanske av chocken av att ha fysiskt ont. Men det lugnar så mycket att jag till slut vågar stänga av musiken och lyssna på tystnaden, på mig själv.

Vet inte hur länge jag sitter så men till slut kan jag stå på bena igen, börjar försöka hitta tillbaks till lägret. Frågar några som rastar sina hundar och hamnar till slut rätt. Vill inte tillbaks till klassen. Skäms fruktansvärd. Kan inte ens prata eftersom det känns som jag ska brista i gråt om jag försöker göra det. Sätter mig på gungan och försöker minnas att innan jag blev Affe och allt annat som jag blev som vuxen så var jag bara den lilla flickan Arefeh som gungade på gården och kollade på stjärnorna. Som lyssnade på tystnaden, som inte var rädd för den och som dagdrömde oftare än hon nånsin sov på nätterna. Det är inte försent att vara henne ibland. Att sluta vara en neuros-vuxen.

*

Suss Sweetchili i klassen försöker prata med mig. Och jag slappnar av lite. Men jag kan inte sluta tänka på hur dåligt samvete jag har haft som drog in Mörkögde M i klassen i mina problem. Vill inte  göra samma misstag två gånger så det låser sig för mig när Suss frågar. Vill berätta men kan inte. I bussen så gråter jag sakta sakta men låtsas sova så ingen märker nåt. Jag känner mig som 9 år. In a bad way.

*

När jag kommer hem så snurrar det av sömnlöshet. Jag kastar mig över datorn och försöker skriva av mig. Den tidigare dåliga samvetet lämnar mig ingen ro. Så till slut mejlar jag en ursäkt och förklarar. Hoppas på både svar och förståelse. Men mest av allt hoppas jag att det ordnar sig.

*

Kvällen präglas av samma dimma som hela dagen. Minns inte riktigt vad jag gör. Läser lite, sover lite, kollar på film, skriver. Men somnar aldrig helt.

Solen går till slut ner och det blir nattsvart mörker i mitt rum Precis innan jag somnar så svarar han på mejlet och förklarar och förklarar så jag till slut förstår honom och hans sätt att se på vänskap. Han säger att han tror att jag har en inre Ninja inom mig. Jag småskrattar och somnar in till slut. Nästa dag måste bli bättre än denna. En ny dag är en ny chans är min sista tanke.

*

Jag vaknar och tar det lugnt. Ser på gammal halvdålig komedi och försöker ge mig själv tid att smälta gårdagen så jag inte låser mig igen (det är här ni ska säga: "vad duktig du är arefeh som vilade"). Jag tänker på Ninja-citatet som jag fått mejlat till mig förra natten:

"Being a real ninja means living a good life, a life under the sun - a special place in the sun; to love people, to understand nature and animals, and to love the universe. This type of love I speak of must have a kind of balance in it: It is not only give and take, it is also give and return. The mind of a ninja is a mind of mercy, a mind of God. It is a state of mind that must be kept in order to live a straight, moral life."

Det känns som det där inte ska behöva vara så svårt? Att älska är ju jättelätt? Jag förstår inte varför alla inte kan vara ninjor i så fall. För att kärlek är ju jättelätt. Jag tänker på han som var vårens tidigare kärlek, min instabile kategori vän. Hur svårt det är att hata honom. Det var tusen gånger enklare att vara kär i honom, att vilja göra bra saker för honom. Att göra det här andra, att hålla sig borta, att hata är det svåra.

*

Jag fortsätter vara ledig och skriver av mig på fler än ett sätt. Och avslutar här och hoppas på att solskenet, inte på spotlightsen och på att min inre ninja vågar drömma om en framtid snart snart snart.

"Idag hade vi varit I Stockholm,
du hade bjudit mig på ännu en dag utan dödsångest
Men jag måste sluta drömma,
jag ligger bara här på mitt piano
och hittar på en massa lögner"

Jag tar en vecka i taget och det fortsätter vara bra. Jag klipper ner mitt hår till en page, får Audrey Tatou komplimanger av fina klasskompisar, är med och startar ett kulturhus med fd Kalejda gänget och hippie-crowden. Jag går till psykologen och arbetsterapeuten, varvar det med grupparbete i skolan. Försöker klara att lägga mig i tid och äta ordentligt utan att någon behöver säga åt mig. Det går förvånansvärt bra.

*

Jag ser mig själv i ögonen och jag har så otroligt stora ögon nu när luggen är så mycket kortare. Fortfarande ryms det farligt mycket naivitet i dem.

*

Men torsdagen blir en dag full av solsken och höstdags-hopp. Grupparbete i skolan som är smidigt och full av skratt. Lunch med Lisa-Marie i klassen och Haga-häng med henne. Lugn. Sinnesfrid. Mattias-känsla över hela dagen. Stax efter det ringer han. Jag hjälper i det nya kulturhuset i Majorna och ringer Thom på hans födelsedag. Längtar efter att få vara kusin Arefeh hos honom igen. Fotnot-Stina inviger huset och vill att jag presenterar henne. I huset finns alla mina vänner och såna som jag känner att jag redan känner trots att vi aldrig setts. Jag är affetamin hela kvällen. Sån som jag var 2007.

*

På fredagen bär jag på den känslan och när jag dansar på KV:s klassfest med Freddan och KV-folket så är jag nästan lycklig på riktig. Vi stupar som två hårdfestande party-killar hemma hos mig sedan. När Freddan och jag vaknar på lördagen så mår vi bra. Att må bra är det nya svarta trots att livet har sina labila stunder. Jag saknar folk tough. Ulli allra mest. Thom. Lady Hillevi. Laya och Stenhagen. Familjen hemma i Uppsala. Robin och Malmö med alla mina Malmö-poeter. Bille och baby love gänget. Annarki. Mattias. När Freddan är här så påminns jag hur mycket de fattas mig. Hur mycket av mig de är. Men jag tar en dag i taget. Vi sitter i samma båt, på väg på resan som är våra liv. Mot saker vi inte vet om. Jag är inte ensam där.

*

Visst är det fint att vara vid liv en dag till? skrev jag för ett år sedan och mår så jävla mycket bättre än för ett år sedan. Om ett år så kanske jag mår ännu bättre. Vad vet jag? Jag lyssnar på Markus Krunegårds "den som dör får se" och Tim Fite som Mattias rekommenderar och är anti-depp, vid liv och lycklig en dag till.

*

Vaknar på rygg på en kyrkogård
Under ett träd, grenar och löv
Får jag va här fast jag inte är död?
Minns inte särskilt mycket av igår 
Mer än att det var jävligt hårt, att jag levde för två
Är det mer OK att jag är här nu då?

Ställer mig upp mot trädet
Små gula fläckar springer mot svart bakgrund på ögonen
Sen blir jag yr och spyr och skäms
Lägger mig ner igen på en gravsten
Svart blank marmor mot min kind
En familjegrav, vad skönt med lite sällskap idag

Och jag har vart kär och ni har vart kär
Och jag ligger här och ni ligger här
Hisnande tankar jag vet att ni tänkt dom
Jag tänker dom nu och jag vet att ni vet
Vet mycket mer än jag, har sett mer än jag
Men jag vet att den som dör får se

Martin ringer, vi bestämmer träff
Han möter upp i en batik T-shirt
”Du är störd men du har koll”
Martins blick kan fånga allt
Han har testat allt, Krig heroin
Martin är farlig men han är jätte fin

Jag säger som det är att allt är sådär
Bara sådär, sådär som det är såhär års
”Och blir det inte bättre så lägger jag ner, så är det!”
Men Martin får mig på bättre tankar
Och snart är jag tankad och mina tankar far
Hit och dit och tillbaks igen och hit och tillbaks igen

Och jag har vart kär och du har vart kär
Och jag står här och du står här
Hisnande tanke jag vet att du tänkt den
Jag tänker den nu, men vad tycker du?
Hur kan du veta säkert? Hur kan du veta klart?
Innan du ens testat?

Det är fortfarande varmt i luften
Fast det är mörkt
Sommaren tog slut idag
Det doftar och känns exakt som när det var vi
Och jag får tänka på att låta bli
Men det känns, du vet det känns

Du och Norrköping gör er bättre i backspegeln
Även fast du var min vän och det var mitt hem
Men det gör inget längre, det gör inget nu
Inte som i att jag inte bryr mig om dig längre
Men jag har lärt mig vad som är bättre
Och vad som är sämre

Och jag var kär och du var kär
Och jag stod här och du stod här
Hisnande tankar som vi båda tänkte
Jag tänker dom nu, men vad tycker du?
Vad hoppas du? Vad önskar du vad vill du?
Är du rädd? Är det så? Du är rädd? Du är rädd?

Om du är rädd, sluta med det
Om du är bränd och rädd lägg av med det
Lita på mig börja med det
Lita på mig sen får vi se

Om du är rädd, sluta med det
Om du är bränd och rädd lägg av med det
Lita på mig börja med det
Lita på mig, testa det

Om du är rädd, sluta med det
Om du är bränd och rädd lägg av med det
Lita på mig börja med det
Lita på mig sen får vi se

Det blir en oundviklig svacka. Det blir det alltid när jag har haft det oroväckande bra. Men jag kommer komma ut ur den. Redan imorgon even. Men inte inatt. Inte just nu. Det hjälper inte att jag är affelicious eller att jag har över 500 fb-vänner. Eller att jag har möjligheten att gå på tre fester på en kväll om jag så vill. Eller att jag var  på världens bästa Håkan spelning igår. Att Elsa och hennes sommar-Elin äter Ben and Jerrys med mig efter vår Liseberg-natt.

Det hjälper inte för jag tänker att kvinn aldrig kan lita på någon helt och hållet. Speciellt när hon är naiv, speciellt när de som hon tror sig lita på är komplexa människor med rubik kub inre. Eller som är som speglar som gått i bitar, de själva vet knappt vilka de är längre, men skärvorna som är deras inre bild är inte mindre sann utan bara splittrad.

Om du är inte en hel människa, vad gör du då med en människa som tro sig veta vem du är? Du lurar henne förstås. Du lurar mig. Eller hur?

Jag ser på honom och kanske är han är teaterkuliss som någon sa. Kanske är jag bara en skådespelare, en nickedocka, ett litet barn i lustiga huset för honom. Men precis som i lustiga huset så är han en spegel. Jag ser på honom och ser mig själv. Det folk säger om honom kan lika gärna vara om mig. Ge mig några år, kärlek från fel sort, sympatier från fel håll och lite fel vägar så kommer mina sju olycksår komma tillsammans med speglarna som rasar från mina inre väggar. Jag kan med lätthet vara dig om X antal år tänker jag.

Om det inte vore för min jävla naivitet då förstås. Den och bara den är min största dygd och min svaghet. Det enda som skiljer mig och spegelmannen i underlandet åt. Så vad säger kvinn åt Morpheus när han bjuder henne på antigen det blåa eller röda pillret? Hur än hon väljer så måste hon vara naiv för att kunna välja alls. Hur än hon väljer så kanske han lurar henne. Vilket är mest naivt då i så fall?

Morpheus var enligt grekiskt mytologi drömmarnas gud. Drömmar kräver ett viss mått av naivitet eller hur? Vad ska Alice säga till sin Mad Hatter? Varför ska hon lita på att den vita kaninen kommer leda till att hon blir väckt från sina Matrix-drömmar? Och varför skulle det ligga i Morpheus intresse att inte utnyttja hennes naivitet emot henne? Att bara vara en teaterscen, behålla skärvorna av sig själv intakta, låta mig se mig själv i spegelglasen men aldrig släppa mig i det underland som kräver att man lämnar sin naivitet hemma.

Det värsta är: jag klandrar inte honom. Jag hade kanske  gjort likadant. Och jag fortsätter se honom och spegelskärvorna utan att veta något mer, utan att veta vad min Mad Hatter kommer göra med mina hemligheter och drömmar.

*

Tanklöshet har alltid varit roten till en vändning
Maktlöshet bör aldrig vara hotet mot förändring
personlighet som speglas av en annan männskas handling
förgänglighet som skrämmer men kan leda till förvandling

Naivitet
(naivitet)
mitt eget epitet
Naivitet
(naivitet)
Min styrka o min svaghet

Solskenet är som spotlight på de vita molnen, på den blåa scenen som kallas för himlen utanför Lagerhuset. Jag sitter längst upp och lyssnar på Latin Kings. Är yr av morgonens huvudvärk men det är kolsyra i mig. Glädjepirr och kakpoäng. Ramberget och ren smuts. Ren kärlek inför människorna omkring mig just nu. Det är det finaste jag har just nu. Det här stora i att återigen kunna känna hur mycket jag tycker om dem. Jag har saknat det. Det ger mer än vad det tar och även om dagarna åker berg och dalbana med mina signalsubstanser så vågar jag nästan tro på det här oerhörda i att vara lycklig.

*

Det är lördagen som är arrangörs/hjälpa till arbete vid The Bandmeeting. Jag trivs i den här miljön av musiker, ljudtekniker och allt som hör till. Mitt element tänker jag inombords och skojar med konfensiern Morgan om vårt band "hubba-bubba syndromet" som ska spela tuggummi-pop. Jag ler inombords. Varför måste det här vara onyttig för mig? Det är ju det här som gör mig lycklig...

*

Vid vasaparken så möts jag av spreylukt, vibrerande hiphop och  gamla Jkpg bekanta. Jag sluter upp med Pontus och de av hans vänner som dubbats till Guldheds-hiphoparna i mitt huvud. Jag har träffat dem tillräckligt många gånger till för att kunna slappna av smått. Även om kvinnsen i det gänget är lite larger then life snygga och smarta så börjar jag känna att jag känner mig hemma, lite grann iaf. Arrangörsnack med hiphop-killarna och jag får agera biktmor åt en festdeltagare. Den natten somnar jag helt och hållet och drömmer inget och bara bra saker. Jag har längtat efter en sån sömn.

*

På söndagen blir jag oväntad och underbart hastigt indragen i en långpromenad och våffelhäng med Anton. Några natter innan hade vi råkat på varandra på brunnsparken och nånstans där så börjar ett samtal och ett häng som rinner över till söndagen...vi går på kyrkogården bredvid hans hem och det var länge sedan jag var så lugn. Senare på kvällen så blir det slam-premiär och Emma Sunshine gör mig sällskap. För fem år sedan kom jag in i hängmattan och när Siw som vanligt skämtsamt frågar om jag ska vara förpoet så är det internt skämt mellan oss. Joel och de nya slamkidsen peppar söndagen och allt är som det ska vara även om jag saknar så otroligt många (Ulli och Fritte allra främst men så många många fler) så fortsätter Hängmattan sin gilla gång. På kvällen så messar jag Thom att jag har en av de bra perioderna just nu, men att jag saknar honom. Jag klarar mig men saknaden känns bränns för det skrattet som han ger mig kan ingen ge. Alla dina vänner är unika på sitt sätt och jag minns berättelsen om prinssesan som inte skrattade; den var min favorit när jag var barn. Prinsess-generalen behöver Thom för att kunna skratta den där speciella sortens skratt som skakar om hjärtat. Men trots saknaden så somnar jag till 90-tals hiphop och är väldigt väldigt lycklig.

*

Måndagen kommer och jag är ovanligt glad redan från början. Solskenet och en känsla av skönt slacker groove finns i mig när jag beger mig och gör den klar-blåa måndagen till min. Jag skojar med klasskompisarna och kramar Mats som jag möter utanför stadsbibblan.

När psykologen besöks så fortsätter jag vara glad och vi pratar om min relationer till män (ett tema som alla återkommer till men som känns mer och mer irrelevant för mig. det finns så mycket större problem och sorger i mig för att jag ska kunna tycka att det är ett relevant problem att ta itu med just nu. en man, en kärlek verkar vara mer till problem i nuläget än till hjälp. jag lär mig sakta men säkert ta plats i mitt eget liv och hjärta igen och I love it. Jag behöver en rejäl lång period av att INTE vara kär i någon mer än mig själv.)

När Henke kommer så ramlar jag in i en av de finaste samtalen på länge. Här har vi en vänskap som trots time and space fortfarande känns så oförstört, så äkta, nästan smärtsamt vacker att jag inte vet vad jag ska göra med mig själv. Musik, aktivism och syre finns i våra samtal. Och uppe på ramberget så finns samtalet om den vilkorslösa galetvackra och punktrasiga kärleken vi bägge har för våran Göteborg. Hur vi i det otämjda hittar det vackra, i fiskehamnen, i nätterna på höga platsen, i kanalen som övergår till ett nattsvart hav, i industriområdens tusen ljus som gör att vi tror att vi är stjärnor på en blixtrande klar natthimmel. Jag vågar använda ordet älska här. I det samtalet så älskade jag Henke så oerhörd mycket. Och jag låter den känslan sprida sig i hela mig och det svarta inombords vet att den är maktlös. Aldrig är jag så stark som då jag känner att jag älskar någon. Så osårbar. Odödlig.

*

Så det blir idag och solskenet påminner mig om en sommar på andra sidan året som ska komma, som väntar på mig när jag löst alla knutar. Jag ser redan i smärtan slutet på smärtan för jag vet att smärtan har ett slut. Elin och jag sitter utanför Lagerhuset och solen värmer vårt samtal och bandet oss emellan.Några timmar innan har Agge inspirerat mig till att skriva, skriva vad som helst och allra mest skriva det här inlägget. Och alldeles precis innan så har jag träffat en underbar ung kvinna som ännu är en flicka men som kommer bli en av de larger then life kvinnorna. Hon ger mig hopp. Seriöst. Värmen, solen, jag. Inget är värt så mycket som den ljusa styrka jag ser i henne. Det betyder allt för mig.

*
Så vart slutar jag. Jo jag avslutar det hela med att vara lycklig en dag till. Det räcker långt älskling. Ändå upp till det göteborgska stjärnhimlen som jag älskar mer än mig själv.

*

"....jag spruta vatten i hans ögon o gav han
en höger, en höger, en höger, en höger, en höger, en höger, en höger
och slutligen en vänster
sedan fortsatte jag att njuta av min semester
min semester
det var fint väder den dagen ja det var det faktiskt ljug inte!

vääääder....

Nu sjunger vi me allihopa ett två tre knip stjärten så kör vi

Fint vääääder....."

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med den här inlägget. Jag säger till Fritte att jag har mycket i skallen och så är det. Jag hänger med Emma och Jens den ena dagen, DJ-Jonas den andra och med Elin i klassen ikväll.

Jag har en massa grymma kvinns som är mina vänner och jag tackar min lyckliga stjärna varje dag att jag har dem. Men det har slagit mig att det spelar inte roll hur nära vi kommer varandra och hur mycket jag älskar dem. Dem är så mycket enklare att förlora än mina killkompisar. Jag behöver inte anstränga mig lika mycket för att behålla mina killkompisar. Kanske i praktiken i form av att jag måste vara den som hör av mig oftare o sånt. Men rent känslomässigt så har jag bättre grepp om männen, mer än nånsin jag har om kvinnorna. Jag vet inte riktigt om det är mitt eget fel. Eller om jag helt enkelt är en könsförrädare, hur man nu är en sån.

Men av nån och många anledningar så känner jag i nuläget att så nära som mina killkompisar står mig kommer alltid vara svårare av flera och många anledningar för kvinnsen att komma. Jag kan stundtals känna mig övergiven av dem. En känsla som är väldigt barnslig, som på nåt sätt påminner om de tidiga mellanstadie-åren. När tjejerna i klassen började börja leka tjejlekar (som att stå och snacka skit om varandra) och jag förstod aldrig vad det var för lek och varför de lekte den. Det året måste nog varit det ensammaste året i mitt liv. Jag har alltid känt att jag inte passade in bland tjejerna. Som vuxen så har jag kvinns som är normbrytande på 1000 olika genus-revolutionerande sätt men ändå så känner jag mig ibland utanför.

Ska jag vara hård så hänvisar jag till rubrikens citat av Immortal Technique. Jag bryr mig inte om vad andra tycker. Hur normbrytande kvinna man må vara så ligger det i den givna könsrollens beteende-mönster att bry sig så jävla mycket om vad andra tycker (läs: duktig flicka...det drabbar den bästa, även mig) JAG BRYR MIG INTE! (iaf  inte i det stora hela) och jag är trött på de vänner (både manliga och kvinnliga) som skäms åt mina vägnar. Jag är den jag är. Med eller utan affeismer. Take or leave it. Mina erfarenheter säger att de som oftast går är kvinnsen. Jag önskar det inte var så. För kvinnsen är de ouppnåeliga vänskaperna och nåt säger mig att om det är för bra för att vara sant så kanske det aldrig var sant.

*

Jag mår lite bättre. Psykiatikern säger att jag ska försöka komma ur det utan anti-depressiva och jag jublar inombords. Hösten blir allt mer närvarande och jag läser mina vänners bloggar. Läser om längtan som snart blir till ett försök och min syster i orden Hillevis inlägg om att stå för den man är.

*

Jag mejlar med Laya om tidningen hon är på väg och göra, där jag är en av fokus-personerna. Och jag vaknar med ett sms från första kärleken, efter att han läst min förra inlägg. Deras ord är något jag bär med mig under dagarna när det tungt.

*

Thom påminner mig fördelen med panikångest-attacker är att de tar slut. Jag får aldrig glömma bort det. De tar slut.

*

Mattias ringer och som vanligt är samtalen med honom mer värd än alla skol-lektioner och allt som böcker vill lära dig. Jag saknar honom fruktansvärd mycket. Jag har haft sån otrolig tur att få honom som vän.

*

Även Pedram reser iväg och jag ser fram emot berättelserna han kommer berätta för mig när han kommer hem.

*

Fritte säger att mina ögon är så farliga att jag borde ha vapenlicens till dem. Jag skrattar och fortsätter laga mat till Håkans musik och känner den gamla sinnesfriden som jag kände förr i tiden när jag lagade mat sena nätter.

*

Mariam, Maryam, Alex Habibi och Siri kommer hit en kväll och vi äter scones, linssallad och målar min byrå blå. Jag älskar att mitt hem är full av människor. Mindre panikångest.

*

Men mest av allt bär jag orden som skrivits till och om mig. För älskling det är orden som når mig när ingen är här när jag vaknar.

*

"Och den en gång så blåa klänningen blev vit/
hoppas du sover sött och drömmer om när jag väl kommer dit/
Du och jag har en sån fin kontakt som för mig är oförklarbar/
men i mina ögon är du alltid min Affeli, heart of gold, så rar
Vad som än händer i våra liv kan jag dock lova/
att den ena alltid kommer att locka den andre från att sova."

*

(sms:en från Billie....hur skulle jag klara mig utan dem? hur? hur kan så mycket kärlek rymmas i en mobil-display?)

*
Bästa vännen och syster Laya skriver om mig:

"Is an inspiration source for her surroundings. She is a hell of a speaker and a writer. Right now she’s in the middle of her studies to become an event arranger. Even before starting studying  she arranged three music festivals and got nominated to the monthly Göteborg citizen in November. Recently she rediscover her love for hip hop."

*

I came to love the music before I came to be
To know the music before it came to me
A long, long time ago, I don't know when
We sang a song along with the wind

Jag ringer till Thom på söndag kväll för att berätta för honom att jag varit pepp de senaste två dygnen. Senare säger jag till honom på skype hur viktigt det är att jag berättar att jag är lycklig "annars drunknar jag typ". Det är som att kasta en ankare i ett stormigt hav. Jag förankrar den flyktiga känslan, gör den verkligare. Sätter ord på det.

*

Helgen 29-30 augusti firade jag fem år i Göteborg. Mina få men omvälvande år svindlar framför mig.

På söndag eftermiddag så sitter jag tillsammans med en person som jag gärna skulle vilja ha som vän. Och jag minns hur jag alltid söker mig till de höga höjderna.

På Johanneberg där för fem år sedan. Jag ser hur solen går ner med min far innan vi beger oss för att äta pizza. Hur jag sitter med Magistern ovanför en spårvagnstunnel och ser utöver Mölndalsvägen och Liseberg. Hur jag ser på båtarna från terrafen-kontoret från Första Långgatan. Jag ser hur solen går upp på Masthugget gång efter gång. Jag ser hur snön faller över Göteborg från Älvborgsbron efter Thåström. Rob står bredvid mig på Götaälv-bron och vi är som två barn som precis träffats på lekplatsen. Jag finner frid i Mattias Hus på berget ute på Hisingen sommaren 2007. Ramberget med antigen magistern, sago-prinsen  eller han jag inte minns namnet på. Ramberget som blir bara min. Som jag delar med mig till mina vänner.

...Och  jag sitter högt upp i vattentornet på Guldheden och känner mig så gammal och ung denna söndag. Min vecka flimrar framför mina ögon. Människorna som jag mött denna vecka har haft åldrar som börjat från 18 sprudlande till 70 fortfarande i rörelse år.

Superstar Sara 25 år. Sri 70 år. Lady Hillevi samma dag fyllda 24 år. Jens Fläderlöv 20 år.  Emma Sunshine även hon är 20 år. Flashmobs-Jens som är 18 och Mörkögda M. som sitter bredvid den där söndagen är 10 år äldre än mig. Hur kan jag känna mig yngre än Flashmobs-Jens samtidigt som jag känner mig mest hemma i  den mörkögdas sällskap? Hur kan jag ena dagen lyssna på hiphop med Sri och analysera männen i våra liv (som trots att de har 45 års ålderskillnad mellan sig beter sig precis likadant). I min telefonlur så ryms dessutom 29 åriga drottning-systern,  den 32 åriga mentorn Fredrik, 25 åriga fd kärleken Rob och den snart 22 åriga Thom som brist av bättre ord ibland är min bästa vän. I tankarna finns den snart 30 åriga Robin och på facebook-chaten finns den nästa helg 28 åriga Oskar. Massa siffror. Men mest är det värme älskling. Friktion blir det när de trots att mitt huvud känns som vassa klippor, finns där i mig och min tomhet.

*

(Hur vågar dem? Jag skulle vara rädd för mig just nu. Jag är farlig när jag är deprimerad. Hade jag vart lite yngre, lite stoltare, lite starkare så hade jag hållt dem utanför det här. Men nu är det försent. Jag har inte ord för hur mycket jag ber om ursäkt. Jag är ledsen för allt jag gjort, gör och allt jag kan tänkas göra i framtiden.)

*

Men mest av allt ger dem mig hopp om att jag kommer kunna besluta bra saker trots att jag känner mig yngre än en tonåring i min förvirring. De litar på mig trots att dem inte borde det. Jag tror nästan på dem.

*

I en vit nyinköpt tjockångest klänning står jag klockan 02.00 framför spegeln onsdag-natt och ser hur vacker jag skulle kunna vara om jag kunde le. Rob messar typ varannan minut och jag försöker förklara för honom varför jag är ledsen. På fredagen regnar det hela dagen, hösten är här på riktigt. Jag ser Pär Cakes från min plats inne i vänthallen på Hjalmar. 

På lördagen börjar firandet av 5 års-helgen. Jag och Flashmobs-Jens flamsar och har oss på IKEA. Vi leker mest. Emma Sunshine kommer och vi fortsätter leka fram mitt vuxenhem. Mina affisher kommer upp på väggarna och jag påminns om mitt hela liv igen. Mina kärlekar, minnen och J A G. Hela jag finns i mitt rum igen. För första gången sedan flytten från Ruth så känns det som J A G finns i mitt hem. Det lägger sig som hippie-kärlek på det kravall-söndriga på insidan. Vi lyssnar på "vill ha dig" på skoj och Israels "over the rainbow/a wonderful world" på allvar.

Emma och Jens älskar Navid och hans Gudar lika mycket som jag gjorde när jag själv var 20 år. Fem år sedan kom den musiken i mitt liv och jag ler åt hur hans ord kan ännu nå fler. Hur han sätter ord på oss. Han själv blir far och jag känner att det kanske är dags att jag släpper det naiva i mig, så det kanske slutar göra mig illa hela tiden. Lördagnatt somnar jag inte helt. Men jag är lycklig när jag känner Jens prata i sömnen en bit bort från mig och dagens alla skratt studsa mellan mina vägger. Jag behöver mer skratt i det här rummet. Jag behöver det badly. Jag önskar Jonas kunde göra lumpen här istället. Det är ett krig här med och han behövs här mycket mer. Tycker jag.

*

Söndagen är lek och söndags-seghet med Timbuktu i öronen och vi äter feta-ost scones. Vi målar med mina burkar och Jens pennor. Lagar mat och pratar allvarprat blandad med flams-snack.

*

Jag sitter högt upp i Guldheden och nej inte heller han visste vad jag skulle göra. De mörka ögonen som är mörka på andra sätt än mina förstår och förstår och förstår och förstår att det finns inget kvinn kan göra, det finns inget rätt eller fel eller nåt däremellan. under promenaden som följer så myntas uttrycket att vara folks marla singer av mig. på korsvägen så skiljs vi åt och jag är ensam med mina egna tankar igen. pappa ringer mig när jag nästan är hemma. han peppar mig och ber mig "snälla snälla snälla sluta oroa dig så mycket". för tre år sedan hade vi inte kunnat ha det här samtalet. Vi har kommit långt pappa. jättelångt. För tre år sedan hade jag inte kunnat drömma om att du gör en omelett med veggo-korv åt mig i mina nattdrömmar. En helt vanlig dröm om ens pappa. Inga mardrömmar. Inga ångestförvridna lakan. Bara en dröm om min super-mario pappa som gör frukost till mig. Den drömmen försonar.

*

Nej jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet faktiskt inte. Men jag borde klara mig...jag borde det ju. Jag är ju den starka. Storasyster och solstråle all in one. Trots att jag mest av allt behöver en förälder just nu så måste jag komma på ett sätt att klara det här med. Jag vet inte hur. Ärligt. Jag har INGEN aning. Jag vet bara att jag måste göra det för jag måste, för jag innerst inne vet att jag kan.

*

(en avslutande parantes: jag har en mycket mycket mycket svag bild av hur jag står i min vita klänning nästa vår med kv-utbildningen bakom mig...avslutad. jag firar men jag kan inte se om jag ler. jag hoppas jag gör det. det är ett halmstrå. men om mitt rum fylls av skratt så vet man aldrig. konstigare saker har hänt...(som att pappa göra omelett åt mig i mina drömmar)

det är som ett gammalt slitet vag och suddigt fotografi. men efter den här helgen så finns den där i alla fall. om det finns en Gud så låter han mig få ta ett riktig fotografi av den här vaga bilden så den blir min på riktig, låta mig överleva till den dagen. snälla. är det för mycket begärt? jag tycker fan inte det. jag lovar att inte be om så mycket om jag får det. bara lite. om den där andra grejen. men den tror jag ju inte ens på länge. så vi har en win win sitution här Gud. Satsa på mig. Låt mig le när den dagen kommer. Låt mig framförallt leva tills den dagen.)

*

This is our decision to live fast and die young
We've got the vision, now let's have some fun!
Yeah it's overwhelming, but what else can we do?
Get jobs in offices and wake up for the morning commute?

Forget about our mothers and our friends
We were fated to pretend

I'll miss the playgrounds and the animals and digging up worms
I'll miss the comfort of my mother and the weight of the world
I'll miss my sister, miss my father, miss my dog and my home
Yeah, I'll miss the boredom and the freedom and the time spent alone

But there is really nothing, nothing we can do
Love must be forgotten, life can always start up a new
The models will have children, we'll get a divorce
We'll find some more models, everything must run its course

We'll choke on our vomit and that will be the end
We were fated to pretend